Dagarna precis före midsommar samlas en grupp konstnärer på en idyllisk gård på den småländska landsbygden. Där bor Dagmar och hennes man Vilhelm, inspirerade av verklighetens Ester Ellqvist och John Bauer. De skulle kunna vara lyckliga men det finns skuggor. För hans del är det främst att de än så länge är barnlösa och att […][...]

Konstnären Ilon Wiklands barndom var minst sagt splittrad. Hon föddes i staden Tartu i sydöstra Estland 1930 och tillbringade där sina första år hos sin snälla mormor. När Ilon fyllt tre flyttade hon till föräldrarna, som bodde på en “fin” adress i Tallinn. Dessvärre hade de inte mycket tid över för sin dotter, som istället […][...]

När jag läser Mia Kankimäkis bok Kvinnor jag tänker på om natten noterar jag att det verkar pågå en trend just nu. Flera böcker de senaste åren har lyft fram kvinnliga pionjärer från tidigare århundraden. Att vi då och då låter oss inspireras av banbrytare har troligen en mängd individuella orsaker. I författaren Mia Kankimäkis […][...]

För att ta det från början föddes Märta Fjetterström 1873 och växte upp i prostgården i Vadstena i Östergötland. Barnaskaran var ansenlig och Märta (jag tar mig friheten att kalla henne så) var andra barnet av åtta inalles. Till skillnad från de flesta andra fäder på den tiden kostade kontraktsprost Fjetterström på sina döttrar, som […][...]

Till världen föds en flicka år 1942 i en liten by på Island och får namnet Hekla eftersom hennes far är besatt av vulkaner. Fyra år senare får vulkanen Hekla ett utbrott och fadern tar sig dit, mycket nära, med vulkanens namne, sin lilla flicka. Fadern förskräcks och hans fascination inför den vilda skönheten får […][...]

För den som tidigare läst Tove Janssons Sommarboken är upplägget i Bildhuggarens dotter bekant, även om stilen är något annorlunda. Båda böckerna är ett slags mellanting mellan en novellsamling och en roman, med kapitel som är fristående berättelser, samtidigt som de ändå tillsammans utgör en helhet. Om Sommarboken riktar sig samtidigt både till vuxna och […][...]

Krävdes det ett Nobelpris för att jag skulle se storheten i Kazuo Ishiguros berättande? Jag försöker slingra mig undan det konstaterandet. Det låter ju tondövt och opportunistiskt. Fast fortfarande, efter femton år på dagensbok.com, har nog ingen av mina recensioner blivit så utskälld som den av hans Never let me go, och jag har många […][...]

Många människor har åsikter om konst. Särskilt om konstnären får bidrag ur någon samhällelig skattkista. Tyckandet kan ta sin form i de mest nedlåtande omdömen om konstverket händelsevis väcker motvilja hos sin betraktare. Personligen har jag många olika minnen förknippade med konstverk och skulle inte vilja vara utan dem. Minnena fungerar som hållplatser i mina […][...]

Är det bara jag, eller verkar kärnfamiljs- och tvåsamhetsnormerna mer livskraftig än på länge? Och är det kanske i så fall högst begripligt, när nu världen verkar så otäck och svårbegriplig, att vända sig inåt, mot det lilla och begripliga? I vilket fall känns det utlevande, insnärjda Bloomsburykollektivet som en lisa att läsa om – […][...]

Höstmörker och kyla, jag hoppades på varm mat efter en dag på jobbet. Året var 1993. Konstklubben och kollegorna hade arrangerat ett besök hos konstnären Helga Henschen i förorten Duvbo. I hennes hem var atmosfären Kärlek Extra Allt. Leenden, smakrik soppa och anekdoter ur en konstnärs liv. Atmosfären var full av kreativitet och vi gäster […][...]