För den som tidigare läst Tove Janssons Sommarboken är upplägget i Bildhuggarens dotter bekant, även om stilen är något annorlunda. Båda böckerna är ett slags mellanting mellan en novellsamling och en roman, med kapitel som är fristående berättelser, samtidigt som de ändå tillsammans utgör en helhet.

Om Sommarboken riktar sig samtidigt både till vuxna och till barn och så att säga erbjuder parallella läsningar, så är Bildhuggarens dotter en mer renodlad vuxenbok. Vi följer hela tiden samma huvudperson, en jagberättare, som med barnets blick på vad som händer och barnets resonemang talar direkt till oss. Men det är ändå ingen tvekan om att boken är tänkt till en vuxen läsare som förstår mer mellan raderna av det barnet säger än vad barnet själv gör.

Det är en observant, klok och omtänksam liten person som ärligt delar med sig av allt som händer i konstnärsfamiljen. Ofta är vi ute i skärgården, men ibland också inne i stan. Hon har många olika vänner och bekantskaper i olika åldrar, det är en social person vi har att göra med – och en tänkare. Vi får vara med på allt från fantastiska upplevelser till leda och avundsjuka och det är genom berättarens mänsklighet som hon fastnar i hjärtat.

Janssons första vuxenbok från 1968 har hunnit komma ut i en rad olika utgåvor. Ett tips är att lyssna på berättelserna, antingen alla på en gång eller ta dem en och en i valfritt tempo, i fin inläsning av författaren själv som finns på Svenska Yles arkiv.