Naiv.
Att som vuxen bli kallad naiv uppfattas sällan som en komplimang. Allra minst i en samhällspolitisk kontext.

I novellen Granen ges exempel på hur befriande och upplyftande det kan vara när en väletablerad företeelse betraktas med troskyldig – kanske naiv – blick. Det handlar inte om att ifrågasätta, bara att betrakta fenomenet som om det vore första gången.

Mumintrollet vaknar en morgon upp ur sin vintersömn och ser en värld täckt av något vitt och kallt; det liknar bomull men smälter i tassen som fort blir kall.
De övriga i familjen vaknar likaså och bidrar med betraktelser.

Varför stressar Gafsan så? Varför denna mängd med paket?
Kom ihåg julklappar till alla! Upp med en stjärna i julgranens topp!

I novellen försöker Muminfamiljen göra så gott de kan inför julen. De är djur som normalt går i ide under vintern och vet inte vad jul är. Eftersom ingen har tid att förklara tror de att julen är en naturkatastrof som man ska beveka. De pryder julgranens topp med en ros och skyndar sig att ta skydd när julen kommer.

* * *

I novellen Det osynliga barnet finns också en dos av naivitet. När ett hunsat barn får bo hos Muminfamiljen frågar Mumintrollet varför barnet är osynligt. Tooticki förklarar: ”Ni vet ju att folk lätt blir osynliga om man skrämmer dem tillräckligt ofta” och fortsätter berätta att barnet tidigare bodde hos en tant som var iskall och ironisk.

Vad är ironisk? frågade Mumintrollet.
Nå, föreställ dig att du snavar på en klibbsvamp och sätter dig mitt i den rensade svampen, sa Tooticki. Det naturliga vore förstås att din mamma blev arg, Men nehej, det blir hon inte. Istället säger hon, kallt och förkrossande: Jag förstår att det där är din uppfattning om att dansa, men jag vore tacksam om du inte gjorde det i maten. Så, ungefär.
Fy så obehagligt, sa Mumintrollet.
Ja inte sant, instämde Tooticki. Och det var just så den här tanten gjorde. Hon var ironisk från morgon till kväll och till slut började ungen blekna i konturerna och bli osynlig. I fredags syntes hon inte alls. Tanten gav henne åt mig och sa att hon verkligen inte kunde ta hand om släktingar som hon inte ens kunde få syn på.

Det osynliga barnet är en enastående berättelse som borde vara obligatorisk litteratur i alla ledarskapskurser. På några få sidor åskådliggör Jansson ett inkluderande bemötande som leder till att Ninni gradvis syns igen. Noteras bör att ingen söndergullar henne, inte ens Muminmamman. Utrymme finns till och med för Lilla My att vara den hon är, retsam och smått enerverande. Och det visar sig också senare att Ninni inte vill vara någon blyg viol; i slutet av novellen uppstår en scen där hon med kraft ger prov på vad hon uppskattar.

Tove Jansson var 48 år när novellsamlingen Det osynliga barnet gavs ut 1962. Hennes konstnärskap var medvetet på alla plan. Valet av de enkla stilmedlen är avsiktliga. Små teckningar av figurerna ger ytterligare en dimension till novellerna. Vill man läsa mer om vintern som naturkatastrof rekommenderar jag boken Trollvinter, utgiven 1957. Det är en längre berättelse om hur Mumintrollet vaknar upp ur sin vinterdvala med samma förundran över snön. Han hamnar i fler äventyr och gör alla möjliga upptäckter kring den kallaste årstiden och ja, lite fnissande uppstår i krocken med normen i Efterkrigsfinland där alla ska älska snö, vara ute i friska luften och åka skidor.

Muminmuggar, tecknade filmer och Muminkex i all ära. Men konstnären Jansson avnjuts bäst i ursprungstexterna.

God jul!