Mumintrollen går i ide, kan man säga. På hösten stänger de till sitt hus, kryper ner i sina sängar och sover till våren. Fast inte den här vintern.

Den här vintern ramlar istället en irriterad hemul in genom takluckan och väcker Muminfamiljen. ”Julen kommer, och här ligger ni och sover! Det går inte för sig! [---] Alla springer omkring som tokiga och ingenting är klart. Jag är trött på er och ert sovande!”

Av detta och andra möten med den ena stressade invånaren i Mumindalen efter den andra drar familjen slutsatsen att något hemskt är i antågande. Något som heter Julen. Julen kräver en pyntad gran, ljus, massor av mat och presenter. Hur och varför och till vem? Det är oklart, men det låter läskigt.

- Tror ni det är meningen att vi ska gömma oss i granen? undrade Mumintrollet.
- Det vet jag inte, sa Muminpappan. Jag förstår ingenting av det här.
- I så fall är det bra att granen är stor, så att vi alla får plats, sa Snorkfröken.
- Vi tar den här, sa Muminpappan och satte yxan i närmsta gran, som inte var särskilt stor. Han ville inte leta mer. Snön var djup och hans tassar var kalla.
- Vi får väl tränga ihop oss, om det skulle behövas, sa pappan och högg ner granen.

Julen kommer till Mumindalen, en återberättad bilderboksversion av Tove Janssons novell ”Granen”, är ett charmerande missförstånd, som även kastar lite behövligt ljus på vår invanda julstress. Varför låter vi oss dras med i hets och ångest över saker som de flesta ändå i slutänden tycker är rätt trevliga? Måste det vara så märkvärdigt? Törs vi ta oss tid till lite stilla förundran?

Den här boken är en i raden av omskrivna Tove Jansson-berättelser i bilderboksformat. Enligt nätbokhandeln ska den passa 3-6-åringar, men jag har läst den högt för lågstadiebarn i helklass – vilket i och för sig är en rätt speciell lässituation – och för det innehåller den väl mycket text. Som kvällsläsning tillsammans med enskilda barn fungerar den förmodligen bättre. Mumintrollens förundran, ängslan och missförstånd av de så välbekanta julritualerna är rolig. Och belysande.

Muminmamman brukar säga (eller är det vi som brukar citera henne?) att allt som är trevligt är bra för magen. Man kan fråga sig om julen är bra för magen. Om den skulle kunna vara det i lite större utsträckning?