Recension

: Trollkarlens hatt
Trollkarlens hatt Tove Jansson
2014
Rabén & Sjögren
9/10

När fantasin får en trollerihatt

Utgiven 2014
ISBN 9789129687385
Sidor 149
Först utgiven 1948

Om författaren

Fotograf: Per Olov Jansson

Tove Jansson (1914-2001) föddes i Helsingfors och utbildade sig till konstnär och illustratör, men började tidigt även skriva parallellt. Med sina muminböcker blev hon Finlands internationellt mest kända författare, men hon har också skrivit romaner, novellsamlingar, självbiografier, sångtext och dramatik.

Sök efter boken

När våren kommer till Mumindalen, och familjen vaknar upp efter sitt vinteride så går Snusmumriken och Sniff och Mumintrollet ut på en vårpromenad. En lång vandring, längre än vanligt – för att möta våren. Och de hittar en hatt, en stor svart trollkarlshatt som de tar med sig hem till muminhuset. Saken med trollkarlshatten är att den har egenskap att förvandla vad än som hamnar i den till i princip vad som helst. Med Tove Janssons fantasi – en fantasiexplosion. Senare när trollen leker kurragömma, finner Mumintrollet ett utmärkt gömsle i trollkarlshatten. Som visar sig vara ett bra gömställe.

Han väntade ända tills han blev rädd att de skulle ledsna på letandet, då kröp han ur hatten och stack in huvudet genom dörren och sa: Tittut!
Sniff stirrade på honom en lång stund sen sa han ganska ovänligt:
Tittut själv.
Vem är det där? viskade Snorkfröken.
De andra skakade på huvudet och fortsatte att stirra på Mumintrollet.
Stackars lilla mumintroll! Han hade blivit förvandlad till ett mycket underligt djur inne i Trollkarlens hatt. Allt som var runt på honom hade blivit smalt och allt som var smått hade blivit stort.

Hemulen som samlade på frimärken i Kometen kommer (inte hans kusin i Ensliga Bergen som samlade på insekter) har samlat klart. ”Det finns inte ett frimärke, inte ett feltryck som jag inte har samlat. Inte ett enda! Vad ska jag ta mig till?” Hemulen blir istället botaniker, börjar samla växter till sitt herbarium. Vid vårstädning råkar Mumintrollets mamma slänga några av Hemulens kryptogamer i hatten, varvid huset förvandlas till en djungel. Samtidigt sitter Muminpappan försjunken och skriver på sina memoarer.

I detsamma rullade ett plommon ner på pappret och gjorde en stor blå fläck.
Vid min svans! utbrast Muminpappan. Nu är de hemma igen!
Men när pappan vände sig om stirrade han in i ett vilt busksnår, översållat med gula bär. Han störtade upp och genast föll ett tätt regn av blåa plommon över skrivbordet. Under taket klättrade ett tätt grenverk som sakta växte och sträckte sina gröna skott mot fönstret.

Hattens förvandling håller inte i sig allt för länge, klockan 12 på natten vissnar blommorna och familjen kan ta sig ut. Men trollkarlshatten är egentligen en bisak, ett nyfiket berättargrepp. Tove Jansson gestaltar Mumindalen från våren till hösten. När de fått nog av hatten går de till stranden och hittar en båt som döps till Äventyret. Och så åker de ut på havet. Mot hattifnattarnas ö. Här måste jag erkänna att dessa Hattifnattar – är ganska vidriga. Svårt att beskriva varför, lite som andarna i filmen Spirited Away, intetsägande, inte så farliga men har inga öron, ingen mun och ja Hattifnattar, som vandrande småspöken som lyser elektriskt i natten. Hattifnattfobi.

Många äventyr vävs ihop och hatten finns i berättandet och knyter ihop allt. När den stora trollkarlen tillslut kommer ridande på sin svarta panter har han en ny hatt. Vad han söker efter är självaste Kungsrubinen. Världens största rubin. Han har letat förgäves överallt och hur det går ska jag inte avslöja.

I Kometen kommer funkar lilla Sniff som fantastiskt rolig karaktär. I Trollkarlens hatt kommer nya, ärligt talat jätteskojiga figurer. Som Tofslan och Vifslan – som ingen förstår utom Hemulen. De har gått långt, släpandes på en hemlighetsfull kappsäck, benen värker och de söker vila i Muminhuset.

Tror du vi får komsla in?
Det berorslar på, sa Vifslan. Låt inte skämsla dig om de är usla mot oss.
Mycket försiktigt tassade de fram mot huset och stannade blygt vid trappan.
Törslar vi knacksla? sa Tofslan. Tänk om nån komslar ut och skrikslar.
I detsamma stack Mumintrollets mamma huvudet genom fönstret och skrek: Kaffe!
Tofslan och Vifslan var så fruktansvärt rädda att de kastade sig igenom gluggen till potatiskällaren.

Är inte detta underbart roligt?

Trollkarlens hatt blev Janssons stora internationella genombrott. Och det är inte så konstigt, det är en mångfald till berättelse. Tove Janssons plötsliga humor, karaktärsbeskrivningar och naturmåleri; hennes illustrationer som är lätta att vila blicken mot. Hennes fantasi är ju ganska makalös och underlig. Tofslan och Vifslan har Morran efter sig – givetvis finns utrymme för djupare tolkning, om Kungsstenen och den hemliga kappsäcken och kärleken.

I augusti skulle hon fyllt 100 år, hundra år sedan Tove Jansson föddes i Helsingfors. I augusti, i ett konstnärshem. I samband med hennes postuma födelsedag ges nu de flesta av hennes berättelser ut i ny utgåva – i rasande takt, Rabén och Sjögren – lite väl snabbt ibland – för tyvärr finns en beklaglig korrekturmiss redan på tredje raden på första sidan. Vilket känns som, ja, att fort ska det gå. För när första snön kommer går Mumintrollen i idé. Över vintern. De går i ide. Vilket förmodligen förvirrar de flesta.

Men jag tycker givetvis om utgivningen. Och berättelserna. För att lära känna muminvärlden i Mumindalen så tycker jag att Kometen kommer följt av Trollkarlens hatt – är en utmärkt ingång till en sagovärld, visst en av fantasi uppbyggd värld – men nära oss, inte alls särskilt långt bort, som sagt.

Håkan Kristensson

Publicerad: 2014-10-28 00:00 / Uppdaterad: 2014-10-27 18:22

Kategori: Recension | Recension: #5885

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?