Recension

: Kometen kommer
Kometen kommer Tove Jansson
2014
Rabén & Sjögren
10/10

Det hemska abstrakta och mänskliga nära

Utgiven 2014
ISBN 9789129687415
Sidor 152
Först utgiven 1946

Om författaren

Fotograf: Per Olov Jansson

Tove Jansson (1914-2001) föddes i Helsingfors och utbildade sig till konstnär och illustratör, men började tidigt även skriva parallellt. Med sina muminböcker blev hon Finlands internationellt mest kända författare, men hon har också skrivit romaner, novellsamlingar, självbiografier, sångtext och dramatik.

Sök efter boken

Hördu! ropade Mumintrollet. Vad är det? Varför är allting grått?!
Stör mig inte, sa Bisamråttan. Spring och lek! Lek så länge du får leka. Vi kan ändå inte göra nånting åt saken så det är lika bra att ta det filosofiskt.
Vilken sak?! skrek trollet.
Jordens undergång förstås, förklarade Bisamråttan lugnt.

Ljuset skiftar, något farligt är på gång och därför åker Sniff och Mumintrollet iväg på en flotte längs ån mot det okända Ensliga Bergen för att leta upp Observatoriet. Där professorerna antas ha svaret på vad som är på väg och hur fort det kommer. Och mot kvällen träffar de på Snusmumriken (sitter ensam vid sitt tält intill ån med sin munharmonika) som slår följe i äventyret. Längst upp på en av de högsta bergstopparna i Ensliga Bergen, där ska Observatoriet ligga – vägen dit är lätt att hitta, bara att följa alla cigarettfimpar som ligger längs bergsfoten som professorerna slängt ned från sin utkiksplats. Längs vägen hittar Mumintrollet Snorkfrökens guldarmband. Snorken – snorkarna, förklarar Snusmumriken, ser i konturen ut som Mumintroll. ”Fast du är vit förstås och de är mångfärgade och dessutom byter de färg när de blir upprörda.” Mumintrollet blir kär.

Väl på Observatoriet får de reda på av professorn att jorden kommer tangeras av en komet, sjunde augusti klockan 8.42 på kvällen ”möjligen fyra sekunder senare”. Fyra dagar kvar knappt och de beger sig genast hemåt, möter Snorkfröken och Snorken – mot Muminhuset där de tillsammans ska ta skydd i Sniffs grotta. Vägen tillbaka eskalerar i skenet av kometen, ljusets allt mer intensiva skiftningar.

De tittade upp mot himlen. Det hade börjat skymma och kvällshimlen var dunkelröd. Mellan granarna lyste en liten röd gnista som liknade en stjärna. Men det var ingen stjärna. Den blinkade inte, den strålande inte. Den brann. Alldeles orörlig, för den hade svansen efter sig.

Kometen kommer är Tove Janssons andra ungdomsroman. En reviderad berättelse som skrevs redan 1946, två år innan Tove Janssons stora internationella genombrott med Trollkarlens hatt. Kometjakten skrevs om 1968 och är boken där många av Janssons alla fantasivarelser presenteras för första gången. Hemulen och Hemulens kusin, Snorken och Snorkfröken – Snusmumriken och alla skogens småvarelser, småknytt och fantasifigurer.

För att uppmärksamma Tove Janssons hundraårsdag har Rabén & Sjögren gett ut flertalet nyutgåvor av Tove Janssons berättelser. Och att läsa Kometen kommer först (det är ju här många av figurerna introduceras, bland annat Snusmumriken och Snorkfröken) och efter den läsa Trollkarlens hatt – det blir en bra ingång inför kommande berättelser.

Kometen kommer är givetvis bättre i minnet från då när jag läste den första gången jämfört med att läsa berättelsen nu, som nästan gubbe. Förmodligen var det känslan av kometen som närmar sig muminvärlden och när vattnet försvinner och ljussättningen som fascinerar, fascinerade och blev ett minnen av en känsla och känslor. Av utsatthet – kometen som växer på himlen, närmar sig med skrämmande fart. Inte ens trygga Snusmumriken har kontroll eller kunskap att skapa trygghet i läsningen. Mer än att spela på sin munharmonika och söka skydd med alla varelsefigurer som slår följe, tillslut i Sniffs grotta. Vägen tillbaka till Mumindalen är lång och tiden räcker knappt till.
Vad är det för stort brinnande klot och vad innebär det? Vad händer när kometen väl kommer? Här finns ju inga svar.

Istället är det Janssons humor och hur det gemensamt så hemska bryts av de så olika varelsernas jordnära karaktärer och i ett genomgående icke-svar, en väntan och strävan att komma hem. Mötet med Hemulens insektsletande, världsfrånvänt och i villfarelsen att kometen är en mycket ovanlig insekt som den sätter igång att leta efter. Personligheter som barn förstår och möter i verkliga livet.

Och Sniff, en fantastiskt skoj figur. Den rädda lilla Sniff som inför synen av havet konstaterar att det blir en kall och blöt i eller på det då kräks man. Roligast måste vara när de stannar till i handelsboden som leder till dansbanan, mest för att Sniff vill ha en lemonad. Men, tiden går ju och kometen kommer.

Snorken hade hela tiden suttit och skrivit i sitt häfte. Nu steg han upp och sa: En sak som är viktig när det är fråga om kometer är att inte stå och välja för länge i handelsbodar. Sniff! Drick ur lemonaden med detsamma!
Sniff stjälpte i sig hela flaskan och fick lemonaden i vrångstrupen. Det hördes underliga ljud och så blåste han ut alltsammans på mattan.
Jag kräktes! utbrast han förebrående.

Fantastiskt skoj, kanske det roligaste jag har läst.

Känslan blir en växlande humoristisk och läskig berättelse och ett första möte med många av Janssons mest uppskattade och älskvärda karaktärer. Berättelsen är tidlös och språket målande i fantasin. Trots att dessa varelser lever i en annan värld, Janssons värld, är det ändå på jorden och alla figurer har mänskliga egenarter och egenskaper som barn förstår och fyller sagor i den värld som barn upplever. Här är alla Janssons böcker till hjälp, till tröst och glädje. Tänker jag. Naturbeskrivningarna är världsliga vilket skapar en egen mytologi riktad till barn men på barnets villkor. Målande fram en natur, som vår natur – men övergår i en mångfald fantasifigurer som kan tolkas in i verkligheten. Skapar en känsla för plats och mystik i det verkliga.

Dansbanan låg i en liten glänta. Den var prydd med kransar av lysmaskar och i skogsbrynet satt en stor gräshoppa och stämde sin fiol. Gläntan var full av folk som satt och väntade på att dansen skulle börja. Små sjöspöken hade vågat sig fram ur de uttorkade kärren och skogstjärnen. Det vimlade av småknytt på dansbanan och under björkarna satt en massa träandar och skvallrade (en träande är en liten dam med mycket vackert hår som bor inne i stammen. Om nätterna kommer hon ut för att gunga i lövverket. Hon förekommer i allmänhet inte i barrträd.)

Dessa små hänvisningar till en värld som vår – men levande och myllrande och mystisk. Tolkningarna kan skifta rejält, men i ett sammanhang ger det en mänsklig kärlek och gestaltar allas värde i det stora hela. Om undergången närmar sig, när slutet kanske kommer – alla dessa egna personligheter vävs samman och hjälper och hjälps åt. Så nära människan i gestaltning.

Håkan Kristensson

Publicerad: 2014-10-28 00:00 / Uppdaterad: 2014-10-27 18:11

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5886

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?