Recension

: Tove Jansson – Arbeta och älska
Tove Jansson – Arbeta och älska Tuula Karjalainen
2014
Norstedts
10/10

Kometer och konster och kärlekar

Utgiven 2014
ISBN 9789113056227
Sidor 303
Orginaltitel Tee työtä ja rakasta
Översättare Hanna Lahdenperä

Om författaren

Karjalainen_Tuula_petri_virtanen
Foto: Petri Virtanen

Tuula Karjalainen är konsthistoriker och fackboksförfattare och hon har också arbetat som museichef för Helsingfors konstmuseum och Museet för nutidskonst Kiasma. Nu aktuell i Sverige med biografin Tove Jansson – Arbeta och älska som översatts av Hanna Lahdenperä (Norstedts 2014).

Sök efter boken

Vi alla behöver mentala landskap – verkliga platser att drömma om, och tanken på dem att lugnas i. Tove Jansson hade bland annat en dröm om att bo på en egen ö. Och ville ett tag skapa en konstnärskoloni i Marocko. Mentala landskap för fantasin. Också drömmen om att flytta till Tongaöarna till ”en hjärtformad ö” i öriket.

Jag har underligt nog också tänkt just Tonga, de isolerade öarna långt ute i Stilla havet; som av klimatförändringar och vattenhöjning kommer dränkas, landskapet och människorna sköljas bort – om 30 år. Lite drygt.

Har jag hört. Att vänta in undergången med en paraplydrink.

Tove Jansson gick så långt att hon tillsammans med sin bror Lars Jansson, ”Lasse” – skickade en förfrågan till guvernören om tillstånd att få flytta dit. Vilket hon inte fick. ”… landet var så hårt drabbat av bostads- och materialbrist att de inte ville ha nya invånare.” Men vem vet – jag kanske kommer lyckas. Lärdom av Tove. Får väl presentera mig blygsamt, jag och min sovsäck. Och pipa och tält.

Förmodligen är dessa drömländer psykologiskt förklarade. Viljan att lämna allt för något så mycket annorlunda – fantasilandet som finns; Tonga. Tove fick aldrig förverkliga konstnärskolonin i Guipúzcoa. Däremot en egen ö med tillstånd att bygga en mycket liten stuga på. På vindhärjade ön Klovharun i den finska skärgården.

Muminböckerna har lästs av miljoner, fascinerande berättelser – och återigen miljoner människor har läst muminserierna eller sett den tecknade japanska animationen av Mumin. Moomin.

Berättelserna som inte gulnar och vissnar till hösten. Toves tidslösa: böckerna om mumintrollen.

Trots sin trista titel är Tuula Karjalainens Tove Jansson – Arbeta och älska en viktig bok, med utgångspunkt i Toves rika brevkorrespondens. Om konstnärskapet och 1900-talets politiska diskurser. Tiden som konstnären levde i. Detta skrivs kronologiskt, och sakligt – boken är genialt uppbyggd. Karjalainen står en bit ifrån personen och kommer aldrig för nära och beskriver inte det privata mer än vad som berör Toves konstnärskap, ett konsekvent konstnärsporträtt med stort kulturhistoriskt värde.

Tove föddes 1914 till ett Europa väldigt likt vårt. Och fick genomlida andra världskriget och krigets efterverkningar. Tove var bara tjugofem år när andra världskriget bröt ut och blev till en av de modigaste konstnärerna i Finland under kriget. Hon illustrerade exempelvis skarpt satiriska omslag till publikationen Garm. Där vågade hon göra narr av både Hitler och Stalin. Biografin innehåller många olika exempel på Toves bildkonst, karikatyrerna finns där och så även hennes alla möjliga skiftande tekniker, illustrationer och utdrag från böckerna – finns och sätts i sammanhang av Karjalainen.

Mumintrollet föddes i krig. En reaktion framodlad förmodligen av en inre nödvändighet. Muminvärlden var ett sätt att skapa en parallell värld, lik vår men så himla mycket mer begriplig. Ungdomens upplevelser av ett vidrigt krig påverkade givetvis Tove. Där befann sig Tove när hon skrev sina första muminböcker – vilket jag tror är viktigt. Hon uttryckte mycket väl sin position i sin tid. Kriget var sjukt och ont. Inte som ”Mårran”, snarare som ondskan i kometen, i vulkanen eller med den stora översvämningen – amoralisk och sjuk.

Vad Karjalainens biografi visar är Toves enorma skaparkraft, hennes mångfald: ”från målningar, sagor, noveller, romaner, pjäsmanus, dikter, sånger, scenografier, monumentalmålningar, illustrationer och reklam till politiska teckningar och karikatyrer”. Skapandet var ett sätt för Tove att finna glädje. Att själv bli glad. ”I alla fall har jag skrivit – med lust.” Och det funkade ju.

”Faffan”, Toves pappa, var noga med att poängtera att man kan skämta om det mesta – men konsten ska dock tas på största allvar. Tove tog bildkonsten på stort allvar. Måleriet var hennes huvudsakliga livsambition – skapandet för skapandets skull – konsten för konstens. Men Tove hade ett enormt skaparflöde, även i de ”seriösa konstverken”, i tavlorna började ett mumintroll träda fram. Första boken Småtrollen och den stora översvämningen – kom ut 1945 och var starkt färgad av kriget. Även hennes nästa bok, Kometen kommer (Kometjakten 1946), skrevs i och beskriver ju undergången. Kometen är som bomberna i Hiroshima och Nagasaki, en sjuklig förödelse. Och liv som trots allt överlever.

Trollkarlens hatt, Toves tredje bok, skiljer sig från de två första böckerna i ton. Skriven i fredstid och av en nyförälskad. I de flesta av muminböckernas figurer och platser finns Toves tid och person och livsmiljö närvarande. Men även små karaktärsdrag hon fångat upp bland personer som stod henne nära. Tove var Mumintrollet, och ibland ett Skrutt eller Lilla My, Filifjonkan, Tofs och – ja även Snusmumriken och Hemulen.

Karjalainens biografi visar ödmjukt vad som gav avtryck i hennes konst. Att livet gav, Toves liv fick uttryck i berättelserna och figurerna. På så sätt biografiskt bundna i tid. Såklart. Som att de två figurerna Tofslan och Vifslan i Trollkarlens hatt, representerade Toves och Vivica Bandlers stora hemliga förälskelse – i en tid där homosexualitet var straffbart i Finland. Kärlek tycks för Tove vara livets självklara. Och inte heller vår sak att spekulera i.

Too-ticki som starkt inspirerades av bildkonstnären Tuulikki Pietilä – som blev Toves stora kärlek och varade livet ut. Too-ticki dyker upp i boken Trollvinter (1957) som beskrivs ”är en bok om kärlek och förälskelsen i Tuulikki Pietilä”.

Kärleken var något självklart: ”Många forskare har letat efter hänvisningar till homosexualitet i Toves texter. I offentligheten talade hon inte om saken, men hon dolde den inte heller.” Hon kommenterade inte det privata; samtidigt gjorde hon aldrig sken av att dölja förhållandet till Tuulikki.

Karjalainens biografi är kronologisk. I viss mån. Samtidigt byggd utifrån väl avgränsade teman. Dess disposition och ödmjuka distans är vad som gör Tove Jansson – Arbeta och älska till en mycket befriande bok. Lätt överskådlig på ett kvalitativt sätt. Baserad på Toves brevväxling med vännen Eva Konikoff och Vivica Bandler. Och en viktig översättning av Hanna Lahdenperä, må jag säga.

Håkan Kristensson

Publicerad: 2014-12-06 00:00 / Uppdaterad: 2014-12-05 22:37

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5943

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?