Recension

: Meddelande
Meddelande Tove Jansson
2014
Schildts & Söderströms
8/10

Som novellist var hon fri

Utgiven 2014
ISBN 9789515231215
Sidor 303
Först utgiven 1998

Om författaren

Fotograf: Per Olov Jansson

Tove Jansson (1914-2001) föddes i Helsingfors och utbildade sig till konstnär och illustratör, men började tidigt även skriva parallellt. Med sina muminböcker blev hon Finlands internationellt mest kända författare, men hon har också skrivit romaner, novellsamlingar, självbiografier, sångtext och dramatik.

Sök efter boken

Det tycks vara någon slags förbannelse som drabbar folk som ritar och skriver för barn: blir de tillräckligt framgångsrika, blir de också allra mest kända för det. Oavsett vilken annan konst de skapar, så knuffar barnböckerna ut den. Barbro Lindgren pratade om det i en intervju för ett tag sen, besvikelsen över att ingen läser hennes vuxenböcker. ”Jag tycker faktiskt de är ganska bra”, tror jag hennes ord var. Och vi människor hjälper till att fackplacera. Jag skrev genast ner på en lapp ”läs Barbro Lindgrens vuxenböcker”, och sen slarvade jag bort den.

Till Tove Jansson har mitt förhållande varit likadant. Jag har jämt fått höra att ”men Tove Jansson skrev ju så mycket mer än mumindalen, du måste läsa hennes vuxenverk!” Och jag har skrivit ner det på en lapp och slarvat bort den. Tills nu, när det är hundra år sen hon föddes, och dagensbok kör tema Tove Jansson, då såg jag min chans att ta igen.

Meddelande är en gedigen samling av tidigare utgivna noveller, hopsatta och valda av Jansson själv, från tidsspannet 1971-1997. Bland annat innehåller den noveller från Lyssnerskan, Dockskåpet och andra berättelser och Resa med lätt bagage. Den släpptes första gången 1998, sålde slut och var sedan länge omöjlig att få tag på. Tills i år, då Schildts & Söderströms ger ut den i fin nyutgåva. Det stör mig lite att det inte lagts ner mer tid på korren, som är så viktig, och som när den brister ohjälpligt drar ner helhetsintrycket. Det är ett alltför vanligt förekommande problem, det verkar ont om korrare nu för tiden. Det är synd. I övrigt är layouten med framsida och insättsblad vacker, även om jag saknar Tove Janssons egna målningar.

Philip Teir har skrivit ett förord som gnistrar av idoldyrkan, och avslutas med ett brev han fick som svar från Jansson en gång i tiden. Det är en intressant inledning, eftersom det återkommer boken igenom; detta aber att ständigt behöva svara på allsköns beundrarbrev och frågor. Mumin växte Tove Jansson över huvudet. De söta små figurerna skulle tryckas på allt från muggar till toalettpapper, och hela tiden fick skaparen förstås vara noga med att skydda sin upphovsrätt. Pengar, men också ett evigt ansvar. För karaktärer som väl måste ha tröttat ut henne ibland, på samma sätt som Blubby tröttar ut konstnären Allington i novellen ”Serietecknaren”.

Här finns många favoriter att vika för. Framför allt fascineras jag av stilen, som skiftar så och visar på stor bredd och utveckling. Så rör vi oss också över ett stort tidsspann i Tove Janssons liv, så det är kanske inte så konstigt. Men jag får också känslan av att hon som novellist kunde känna sig fri. Här finns skrivarglädje utan krav och förväntningar. Inga muggar eller toalettpapper.

Och som vanligt när det är bra viker jag för livssanningar. Att spara och återvända till. Ur ”Att få en idé”:

Det är mycket speciellt med idéer, ungefär som med skisser. En målare har gjort en skiss som är så fri och vacker att han inte kan låta bli att visa den för att få beröm och när det är färdigbeundrat har han blivit rädd om sin skiss, den kan inte gå vidare och växa i mödosamt yrkesjobb, den är färdig att ramas in – här vilar en skiss.
Och om man skriver, likadant, man kan inte låta bli att visa upp eller, ännu värre, läsa upp – man kan inte bevara det man har fått till stånd tills man vet vad som håller och vad som borde få vara ifred för att växa till sig – eller också få slockna utan att någon behöver veta om det.

Ur ”Brev till Konikova”:

Jag tror att ensamhet kunde bli nånting underbart om man är tillräckligt rädd om den. Tänk vilka möjligheter vi har, bara man väljer i tid men jag vet inte riktigt.
Vet du alltid?

Och ur ”Karin, min vän”:

Jag har funderat. Den som förlåter är egentligen alltid ovanpå och den som har blivit förlåten känner sig eländig. Jag vet inte vem jag ska förlåta för att känna mig ovanpå.

Noveller värda att nämnas särskilt för att de måste läsas och upplevas, är ”Sommarbarnet”, om barnet som genom sin rättrådighet vänder upp och ner på familjens vanor, ”Dockskåpet”, om Alexander som blir besatt av att bygga ett hus inuti huset, och hur det i sin tur påverkar hans relation till inneboende Erik, ”Svart-vitt”, om illustratören som får ett spännande jobb att illustrera en skräckbok, och flyttar ut i ett hus på landet för att fokusera, och nämnda ”Karin, min vän”, om att vara ung och ha en kompis som är mycket mer gudstrogen och ständigt bättre än en själv. (Även om hon är rädd för getingar.) Min absoluta favorit, som jag ligger och fnissar till en kväll i sängen, är ”Resa till Rivieran”. Jansson är expert på att måla upp stämningar likväl som hon målar upp människor och deras tillkortakommanden, och denna berättelse handlar om Lydia, men framför allt om hennes mamma, som inför jubileumsdagen prompt vill ut och resa. På plats på Rivieran byter hon sin hatt från tjugotalet mot en toreadorhatt, som på den lokala puben genererar respektfulla olé.

Det hade blivit tyst i kaféet. Nu kom en av de gamla männen fram till mamman, han böjde knä. Hon räckte honom sin sjal.
Därefter, med sin blick i hennes, framförde han Tjurfäktningen, de rituella rörelser som föregriper och till sist fullbordar tjurens död. Hans vänner stod orörliga i allvarsam uppmärksamhet, någon gång ett knappt hörbart olé. När tjuren var nedlagd tömde mamman sitt glas, hon tackade dem med en kort bugning och någon öppnade dörren.
Det var stiligt, sa Lydia. Hur hittade du på det där med sjalen? Tänk om pappa hade fått vara med.
Kära barn, sa mamman, han hade nog stannat kvar för att bekanta sig, han förstod sig inte på regi. Dessutom, din pappa brukade fördärva sina resor med hemlängtan. Hon tillade: Sherry är en förfärlig dryck.

Å, denna mamma, en sån fantastisk karaktär! Bara en av alla dem jag saknar när jag lägger novellerna bakom mig. Många av dem har utövande konstnärer eller författare som huvudpersoner. En av novellerna består till och med av en ensidig brevväxling med ett japanskt fan till Jansson. Inte förrän den unga kvinnan tillkännager att hon samlat ihop pengar för att nu kunna komma och hälsa på Jansson, ”och när går det bra att hon kommer?”, backar Jansson och skriver att hon tror på att lära känna författare genom deras böcker, inget mer. Det blir en inblick i de kontakter hon hela tiden kände sig nödgad att bolla, priset hon betalade för att befinna sig på toppen.

Men det är inte nödvändigt att för den skull läsa in Jansson i alla berättelserna, nej, karaktärsteckningarna har tillräcklig variation för att läsaren helt kan förlora sig och glömma bort författaren. Här finns en genuin kärlek till det skönlitterära berättandet, som kan få vem som helst sugen på att skriva. Det är tvära kast från kortare dialogform, till brevform, till en betraktelse av en människas dag, till flera år av underliga släktupptåg och relationer, ständigt dessa relationer.

Egentligen är det överdos att få 300 sidor noveller så här på en gång. Det är dessutom mer ansträngande att läsa noveller än längre berättelser, formatet till trots; för varje avslutad text kräver det en viss omställning för att komma in i nästa. Men så har inte alla läsare snar deadline och tidspress, utan de flesta kan njuta novellerna som praliner när det passar. Meddelande är en perfekt julklapp att ge, kanske till någon annan som mest känner till mumindalen av Tove Jansson. Eller till någon som tror att hen inte har tid att läsa, men verkligen skulle behöva eller vilja. Eller helt enkelt till någon du tycker om.

Stefan Nylander recenserade den här boken på dagensbok när den först kom ut, vad han tyckte kan du läsa här.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2014-12-06 00:00 / Uppdaterad: 2014-12-05 19:22

Kategori: Recension | Recension: #5942

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?