Miqi lever i Otopia, hon är med och bygger upp den nya världen. En ny värld av de överlevande efter den stora katastrofen. Ingen äger något, alla äger allt. Ingen svartsjuka finns, men den finns där under ytan. Det finns inga blodsband som knyter familjerna samman, men man har en mamma och en pappa. Det sägs att det är en värld utan kriminalitet eller våld, samtidigt blir en ung man placerad i en bur på stadens torg som straff för att han tagit en ung kvinna på brösten utan att hon ville. Folket har all makt, tjänarna lyder folket. Men Miqi anar att det finns någonting dolt under den perfekta fasaden som invånarna tillsammans bygger upp, en mur att ta sig över.

Jag har ingen plan.
Jag började.
Förr eller senare kommer jag till ett slut.
Jag går, jag är på väg.
Jag går där ingen gått förut. Jag ser mig inte om, det finns ingen väg tillbaka. I min hand håller jag en slät svart sten. Ibland skakar jag den, lyssnar.
Hela tiden medan jag går tänker jag på det som hänt. Trettio dagar passerade. Det kan min kropp berätta. För jag vet vilken som var den första dagen.

I början av Otopia är Miqi redan på väg. Under tiden som hon vandrar vidare, mot ett mål hon inte känner till, tänker hon tillbaka på den senaste månaden som passerat. Och det är så vi följer Miqi genom boken. Små nedslag i vardagen, till tidpunkter som förändrade hennes liv, som väckte hennes tankar och tvivel. Miqi började först tänka de förbjudna frågorna, och till slut tog hon dem även i sin mun. Då fanns det egentligen ingen väg tillbaka, inget val. Hon var tvungen att gå.

Per Nilsson gör sig bäst och är som starkast i språket och när han öppnar ens sinne för nya tankeställningar. Han har ett berättargrepp och ett tilltal direkt mot läsaren oberoende vilken ålder man tillhör. Hans korta meningar och kapitel ger utrymme för egna tolkningar och tankar och språket är poetiskt laddat. Detta är kanske också det som skiljer sig mest från många andra ungdomsdystopier/-utopier. Det mesta av historien ligger mellan raderna och handlingen byggs inte upp av någon action, inga mäktiga skildringar. Man väntar inte på någon stor smäll utan det är små korta steg mot insikt. Det är efterspelet efter smällen vi följer, något nytt som växer fram, nya tvivel som skapas.

I Otopia är det inte bara en ny värld som behöver byggas upp. För att inte falla tillbaka till “den Gamla Tiden” behöver även människan byggas upp på nytt. För de gamla känslorna, de gamla tankarna, de gamla handlingarna finns kvar inom varje människa. De är som ogräs som behöver rensas bort för att byggandet av en ny värld ska lyckas, för att verkligen nå fram till utopin. Regler måste finnas, och människor måste komma överens om dem.

Otopia är en värld av motsatser men där människor lever med facit i hand. Invånarna vet vad som gjorde att allt gick fel och eftersträvar att aldrig hamna där igen. Boken med sitt öppna slut lämnar en med många frågor. Vad är det för värld vi egentligen lever i nu? Vad för slags samhälle vill vi ha? Frågor som Miqi snuddade vid och man lämnar inte boken utan att tänka en gång till.

Kanske skulle jag bara tänka: Det fungerar ändå. Det här bygget vi håller på med. Alla vill det bästa för oss. Något annat finns inte.