Recension

: Damaskus Sölvesborg
Damaskus Sölvesborg Per Nilsson
2017
Rabén & Sjögren
7/10

Att bryta vardagliga tystnader

Utgiven 2017
ISBN 9789129704990
Sidor 176

Om författaren

Per Nilsson föddes 1954 i Malmö, men är numera bosatt i Sölvesborg. Han har tidigare jobbat som högstadielärare, men debuterade som författare 1986 med Mellan vakna och somna. Sedan dess har han bland mycket annat skrivit Hjärtans Fröjd (1993), Sjutton (2002), Svenne (2006) och Otopia (2014). Per Nilsson har också varit ledamot i Svenska barnboksakademin (1997-2010).

Sök efter boken

I en gymnasieklass i Sölvesborg har alla sina invanda roller och gemenskaper. Det är väl det deras mentorer tänkt på när de tar med sig klassen ut i skogen en dag och tvingar dem att utföra olika uppdrag sammanlottade i par med någon de inte brukar umgås med.

Så förs Leo och Nour samman. De har aldrig pratat med varandra tidigare. Nour är tjejen i slöja som mest umgås med de andra muslimska tjejerna i förberedelseklassen. Leo, tja, han håller sig för sig själv.

Det går bra för dem med uppgifterna. Ända tills de, sist ut bland paren, ska orientera sig ut ur skogen i slutet av dagen. Då vräker plötsligt regnet ned, Leo vill skynda en genväg och Nour faller och skadar sig. De söker skydd i scouternas vindskydd och får igång en brasa. Och de börjar på allvar prata med varandra.

Per Nilsson har skrivit en oerhört lågmäld men fin roman om två ungdomar med olika referensramar som plötsligt tvingas kommunicera med varandra. Jag gillar att den är så lågmäld och vardaglig. Dramatiken ligger mest i det de så småningom väljer att berätta för varandra. Det är förtroenden som läsaren får ta del av.

Däremot undrar jag lite om Nilsson själv och hans förlag är helt bekväma med vilken lågmäld roman han har skrivit. Baksidestexten och inte minst prologen utlovar nämligen något mer konfrontativt och konfliktfyllt. Här finns ett uttalat hot, som också understryks av de inte sällan främlingsfientliga citat av riktiga (?) sölvesborgare som inflikats mellan kapitlen. Jag får inte riktigt ihop de här olika stämningslägena. Det är som att berättelsens kärna och dess förpackning inte riktigt matchar.

Perspektiven växlar mellan en lite distanserad yttre berättare och Leos och Nours egna röster, deras hela liv levda i Sölvesborg respektive i Syrien och på flykt. I det senare fallet blir texten till monologer, där den som talar svarar på frågor från den andra som läsaren inte hör.

Ensam? Vadå? Jag är bra på att vara ensam. Jag läser, kollar saker, förbereder mig. Va? Jag förbereder mig på det som kommer att hända. Ingen annan bryr sig ju. Men jag ska vara förberedd.

Också här finns en dubbelhet. Som att jag som läsare både innesluts i det alltmer förtroendefulla samtalet och ställs en bit ifrån. Nilsson skapar liksom ett avstånd mellan läsare och karaktärer, och jag blir helt enkelt inte alldeles klok på varför.

Ella Andrén

Publicerad: 2017-11-04 00:00 / Uppdaterad: 2017-11-03 22:06

Kategori: Recension | Recension: #7137

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?