Dim är en liten filur som bor djup inne i skogen, en sort som det bara verkar finnas en av. Han har det fint där i skogen. ”Han leker, samlar, uppfinner och trivs.” Ett blåbär är för Dim stort som en yogaboll; ett blad blir en fin hängmatta. Det ser onekligen hur mysigt som helst ut.

Det enda är att ingen ser hur fint Dim har det. I skogen finns ibland ”stora”, så stora att de inte ens får plats i bilden. Man ser mest deras gummistövlar och raggsockar som sticker upp, men Dim vill så gärna bli sedd av de stora.

Varje gång de stora stannar
ropar Dim och visar sina tricks.
Han hoppas, sjunger, visslar och jonglerar.
Men aldrig nånsin ser de lilla Dim.

I Vem ser Dim? zoomar Maria Nilsson Thore in på skogen och naturens alla spännande detaljer. Hon synliggör lekfullt vartenda maskrosfrö, barr eller kotte. Här finns på en gång realistiska detaljer och fantasifull användning. Både det och alla varma vackra skogsgröna nyanser får en verkligen att längta efter skogslukt i näsborrarna och mjuka stigar under fötterna.

Om vi trampar riktigt försiktigt och ser oss noga omkring så kan vi kanske få syn på Dim nästa gång? Hans kamp för att bli sedd är verkligen hjärtskärande, men får förstås ett lyckligt slut, för det finns andra som längtar efter att bli sedda – av Dim.

Kanske är vi alla lite för bra på att längta efter det ouppnåeliga, och lite för dåliga på att se det som finns rakt under nosen på oss?