Som vuxna är vi många som funderar över var vi hamnar när vi är döda. Livet är vi då så vana och vanligtvis fästa vid att vi har svårt att tänka oss en tillvaro innan livet och det är inte längre intressant. Det vi vill är att hålla fast vid det vi har så länge som möjligt.

Som vuxna har vi det klart för oss var vi kommer ifrån, det har högstadiets biologilektioner gjort klart för oss. Som barn är det däremot inte lika självklart vilket Innan jag fanns illustrerar perfekt.

My och Py följer med morfar till hans stuga ute i skogen. My känner igen sig men det var länge sen hon var där. Då var hon tre år och Py fanns inte. Det sätter igång tankarna hos Py. Det var innan hon låg i mammas mage, säger morfar. ”Men innan jag fanns, var fanns jag då någonstans? frågar Py.”

Det är stora tankar som ryms i den frågan. Frågan fångar in något paradoxalt i vår tid. Allt fler är ateister och övertygade om att livet och människan är här och nu, när hjärtat börjar slå till dess det slutar slå men ändå dyker det upp frågor som var vi finns innan vi finns.

I samtalet mellan My och Py ryms funderingar om rymden. Rymdfararbebisar och bebiskometer på himlavalvet, äggplaneter med bebisägg som väntar på att födas. ”Eller så var jag ett pyttelitet hål. Så litet att ingen kunde se det, säger Py. Ja, lika litet som ett dammkorn, säger My.” Samtalet och funderingarna går från det stora till det lilla.

My och Py funderar också på döden. Morfar är gammal. Vad händer när han dör?

Det här är en fin berättelse att plocka fram och samlas kring när samtalet om liv och död behöver sträcka sig utanför hjärtats slag och biologins sanningar.

Funderingarna ramas in av Maria Nilsson Thores vackra illustrationer. Jag älskar den mättade, varma färgskalan och på varje uppslag finns det många små detaljer att fästa de stora frågorna vid.