Utgiven | 2012 |
---|---|
ISBN | 9789187027307 |
Sidor | 32 |
Orginaltitel | A bit lost |
Översättare | Gunilla Halkjaer Olofsson |
Först utgiven | 2009 |
Högst uppe i en av trädtopparna, ovanför skogen, halvvägs upp i himlen bor Lilla Ugglan med sin mamma. Men när man bor utan väggar och tak är det lätt att trilla över kanten, och det gör Lilla Ugglan. ”Boink, boink, boink” säger det och sen är mamman långt borta och Lilla Ugglan vilse i skogen. Och att vara rädd och ensam i en stor skog är en situation som är lätt att identifiera sig med, både som stor och liten. Som tur är träffar uggleungen på en snäll ekorre som gärna hjälper till i jakten på ugglemamman.
”Nä”, pep Lilla Ugglan.
”Det där är inte min mamma.
Min mamma har SPETSIGA ÖRON.
Så HÄR spetsiga!””OK! OK!
Jag vet! Jag vet!”
sa Ekorren.
”Häng med…””Titta här!
Här är din mamma!”
Och så börjar det om igen. Berättelsen i Mamma borta är cirkulär och bygger på upprepningar, vilket skapar förväntningar men också överraskningar. Ekorren försöker hitta ugglans mamma, men föreslår hela tiden fel djur, för det finns ju många djur med spetsiga öron och stora ögon.
Den raka och enkla berättelsen passar bra ihop med illustrationerna. Färgerna i Mamma borta är ovanliga, det gröna i omslaget följer med till inlagan och blir till himmel över skogen som är orange och röd. Allteftersom berättelsen går övergår dag till kväll och då blir himlen orange och skogen lila. Det är stora färgfält, tydliga kontraster och få detaljer. Alla djur har varsin färg, ekorren är lila, björnen mörkgrön, haren ljusgrön, grodan blå och ugglorna svarta med lila, respektive blå mage. Det är lätt att känna igen och se skillnad på djuren även för den minsta läsaren.
Däremot känns typsnittet inte lika samstämmigt. Där handlingen känns ömsint och charmig är typsnittet hårt. De kantiga och tjocka bokstäverna påminner mig om text i dataspel i början av 90-talet. Vilket också gör texten svårläst.
Mamma borta är en bok att läsa högt och att läsa tillsammans. Effekten av att skriva vissa av orden i versaler fungerar fint och hjälper läsrytmen vid högläsning, liksom upprepningarna. Eftersom boken slutar där den börjar bjuder den dessutom in till omläsning och har man tur (eller otur!) tar den aldrig slut.
Publicerad: 2013-03-02 00:00 / Uppdaterad: 2013-02-28 20:02
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).