Bruno är en mycket livsglad liten hund. Så pass att han glömmer bort att han lovat att vara duktig när husse Harry är borta och lämnar honom ensam hemma i lägenheten en stund. ”Ja”, säger Bruno stolt när husse frågar. ”Jag ska vara duktig.”

Men redan på nästa uppslag blir Bruno en smula fundersam. ”Hoppas jag kan vara duktig”, tänker han när han traskar iväg. Trots den enkla teckningsstilen, som med sina charmigt pixliga kanter ser ut att vara gjord i ett enkelt ritprogram – eller kanske tack vare den? – lyckas tecknaren få hunden Bruno att se särdeles uttrycksfull ut. Med en uppsyn som är liksom hoppfull och snopen på en och samma gång, hela tiden laddad med just precis de motstridiga känslor som är bokens tema: att man ju så gärna vill vara duktig, men det är liksom lite svårt.

Kanske glömmer man bort vad man har lovat en stund. Kanske får man syn på en tårta, eller en katt. Och man älskar ju tårtor. Och att jaga katter.

”Vad gör Bruno då?”, är den stående frågan, när frestelserna radas upp inför Brunos stora runda ögon. För det mesta glömmer han sig och går upp i stunden. Men sen, när husse Harry kommer hem och tar ut honom på promenad, då går det bättre. För kanske är det så att det ibland är lättare att komma ihåg att vara duktig när man har en vuxen med sig.

Ändå är det inte för Harrys skull som Bruno försöker vara duktig utan främst för sin egen. Framför allt förstår man det så om man läser det lilla citat som står skrivet på insidan av pärmen:

”Frihet uppnår man inte genom att få allt man önskar sig, utan genom att styra sina önskningar… Fri är endast den som är herre över sig själv. ”
- Epiktetos

De 3- till 5-åringar som huvudsakligen är bilderbokens målgrupp är kanske inte så förtjusta i antika citat, men att det står där ger ett extra djup för den vuxne medläsaren. Bokens infallsvinkel skiljer sig nämligen från hur många andra barnböcker behandlar temat duktighet. Här behandlas inte duktighet för duktighetens skull, utan mer för känslan av stolthet när man lyckas med något som är svårt.

Det här med att falla för frestelserna ibland är visserligen beklagligt och kanske skäms man en stund, men det är ändå på det hela taget ganska lättförlåtligt. Husses förebråelser blir aldrig värre än att han utbrister i ett ”Åh nej, Bruno!”. Sedan är det glömt. Tills Bruno råkar få syn på något spännande igen. Och vad gör Bruno då…?

Den upprepade frågan, som också får stå som ett öppet slut på hela boken, fungerar extra bra eftersom Brunos duktighet är just lite nyckfull. För det finns ju faktiskt inget slut på det moraliska dilemma som den lilla hunden tampas så tappert med. Vi lär oss aldrig en gång för alla att alltid göra rätt. Istället är det ett beslut som måste tas om och om igen.

Åh nej, Bruno! är irländaren Chris Haughtons andra bok och påminner bildmässigt mycket om debuten Mamma borta!, fast i färgskalan rött, orange och lila. Säkert blir den också en lika stor succé.