I bostadsområdet finns en gård utomhus där barnen leker med varandra. Eller leker med sig själva som ju också är roligt.
Inga bilar eller elsparkcyklar som körs i hög fart syns i bilden. Så skönt för föräldrarna att inte behöva oroa sig för att barnen ska bli påkörda.
Men de vuxna har ändå behov av kontroll och utanför gården sträcker sig en rödmålad linje. Barnen är förbjudna att vara utanför det som alla kallar för Gränsen.
Maria Thore Nilsson berättar i sin senaste bilderbok om den oemotståndliga lusten att överträda gränser. Den kittlande och nästan oemotståndliga lockelsen att ifrågasätta något som de vuxna bestämt.
Nono gör inte något större nummer av sitt opponerande. Hon bara dras till lekplatsens utkanter och testar med att sträcka en pinne över Gränsen. Ingenting händer. Ingen vuxen (eller kompis) har sett vad hon nyss gjorde. När hon tittar över axeln mot de andra verkar de vara upptagna.
På andra sidan glittrar stenarna som diamanter.
Fortare än kvickt chansar Nono och plötsligt är hela hon över på andra sidan det tjocka, röda strecket. Äventyret fortsätter och hon är på egen hand långt borta.
Bort bort från gården och den himla gränsen.
Hon nästan flyger fram.
Lätt som en plätt!
Tempoväxlingarna och stämningarna bärs upp av milt humoristiska bilder. Stora ögon förstärker känslan av nyfikenhet. Variationerna i perspektiv återspeglar utan ord hur lätt tiden glider iväg. Hur länge är Nono egentligen borta från lekplatsen?
Handlingen i en bilderbok för de mindre barnen behöver inte vara komplicerad. En enda brännande fråga som barn kan känna igen sig i är fullt tillräcklig. Vi vuxna får erbjuda den trygghet vi förmår medan barnet utforskar världen. Och jag vet att vissa äventyr som barnet upplever får jag aldrig veta något om.
Publicerad: 2021-11-02 00:00 / Uppdaterad: 2021-11-01 21:40
Inga kommentarer ännu
Kommentera