1992 kom Hjärtans Fröjd ut. Romanen om killen som blivit kär och hjärtekrossad och nu sitter och tittar på alla föremål som påminner om tjejen blev en storsäljare i flera länder och gav Per Nilsson ett flertal stora priser. Nu har det gått 15 år i verkligheten, men bara ett år i romanvärlden. Bokens jag (som faktiskt är namnlöst) har blivit 17 år och fått annat att tänka på, Ann-Katrin är försvunnen men Amina med vackra ögonen finns ju där. Och han har lärt sig lite om kärlek också, hur det fungerar:

1. Visa dig inte alltför intresserad, då är du inte intressant.
2. Efteråt kan man inte bli vänner.
3. Du kan inte älska lagom mycket.
4. Det finns ingen rättvisa.
5. Hur ont det än gör så dör man inte.

Jag kan bara gratulera, det där hade jag knappt förstått när jag var 27 ens.

Nå, Ann-Katrin är försvunnen och vår unge hjälte (i brist på namn) kan inte få någon ro innan han får tag i henne. Han behöver closure, han behöver avslut och vill nog få bekräftat för sig själv att han inte bryr sig längre, att han har blivit vuxen och man och står över sådana barnsligheter som han höll på med då, för ett år sedan.

Det går inte riktigt som han hade tänkt sig, förstås, men inte riktigt som jag hade tänkt mig heller. Det är allt jag säger om det.

Per Nilsson är sig lik, och The return of Hjärtans Fröjd griper tag och berör mig lite. Det är en fin historia, och det är fint att få träffa och få se hur det gick sen. Per Nilsson låter ofta tidigare bokkaraktärer dyka upp i sina böcker, som vinkar till läsaren, men så vitt jag vet har inte Hjärtans Fröjd-personerna fått synas någonstans tidigare. Jag hoppas att de får göra det nu. The return of Hjärtans Fröjd är något så bra som en befogad uppföljare.