Mina bokmärken brukar vara något platt, tunt och finns nära till hands när jag börjar vända blad, helst vill jag undvika hundöron. Den här gången fick jag fatt i en polaroidbild som låg bortglömd i soffan. På bilden står mitt barn,Jonathan, då två år, och ler in i kameran, eller jag vet inte om det […][...]

Konrads karameller är slut efter bara ett par tuggor, men Hedvig har fortfarande flera kvar i sin påse. Konrads slutsats är att hon alltså måste fått fler. Snäll som Hedvig är så får Konrad ett par extra när han frågar men när Konrad sedan ändå vill ha mer säger Hedvig bestämt nej. Nu räcker det! […][...]

Alla vi som lever nu. Jag och hon. Han, hen och du. Familjen, släkten, grannar, vänner. Bekanta som vi knappt ens känner. Alla dör. Rakt på. Inga snirkliga omskrivningar eller marsvinsomvägar. Man kliver in i döden lika snabbt som hen ibland dyker upp, slår ner, stänger av, vad en nu säger att döden gör. Inga […][...]

Astrid tror först att det är ett spöke som står vid sidan av sängen och tittar på henne, men när det rör sig mot henne och trycker ner henne mot kudden samtidigt som det lägger handen över munnen för att tysta hennes skrik, förstår hon att det inte är något vanligt spöke. Det här är […][...]

Plötsligt hör hon ett prassel intill porten. – Kom igen då, hör hon Florent väsa. Sedan ser hon båda sina äldre bröder kasta sig upp på sina cyklar och försvinna iväg. Arment har en boll på pakethållaren. – Vänta på mig! tjuter Kosse och försöker springa efter, men de är för snabba. En scen jag […][...]

Adèle Reverdy är begravningsentreprenör och hennes bästa vän och kombo Leïla är rekonstruktör, sminkös som arbetar med lik alltså. Det är jobb som inte är särskilt attraktiva i jakten på kärlek, utan snarare skrämmande. Skrämmande jobb som även kan användas medvetet till att jaga bort män man inte vill ha kontakt med. Den taktiken använder […][...]

Ibland smyger sig en önskan på en, ibland slår det mer som ett måste som inte går att stoppa. Ett sug i kroppen som det bara inte går att säga nej till, för då kommer man förgås. Ett kall, som man just när det kommer över en, inser är något som man har fötts till […][...]

Efter att ha läst samma bok om och om och om och om (detta kan pågå i en längre evighet) igen, ända tills man kan böckerna utantill, framlänges och baklänges, börjar man ibland lite försiktigt att ändra berättelsens innehåll. Man försöker göra det lite roligare, lite mer spännande. Det har hänt att man legat där, […][...]

Vintern närmar sig och det börjar bli kallare, på en parkbänk utanför huset sitter hon plötsligt. Hon med trasiga tänder men med världens snällaste ögon. Och hon sitter där i ur och skur. Hon heter Victoria, precis som prinsessan, och om hon bara får komma in i en trappuppgång om kvällen sover hon just som […][...]

Nedifrån skolgården ser man svettiga strumpor och tröjor hänga ut genom skolans alla fönster, över stolsryggarna i klassrummen hänger handdukar för att torka och trots att det råder skoförbud inomhus finns spår av gräs i luftmadrassernas mellanrum. Bilder, dofter, samhörighet och känslor jag så väl minns från barn- och ungdomens alla läger och cuper. Pirret […][...]