Recension

: Djupa Ro
Djupa Ro Lisa Bjärbo
2015
Rabén Sjögren
9/10

Låt det aldrig ta slut

Utgiven 2015
ISBN 9789129696387
Först utgiven 265

Om författaren

bjarbo1
Fotograf: Gustav Edman
Lisa Bjärbo, född 1980, är en svensk författare, journalist och illustratör. Hon har givit ut ett flertal barn- och ungdomsböcker, böcker om bilderböcker samt en kokbok.

Sök efter boken

Mina bokmärken brukar vara något platt, tunt och finns nära till hands när jag börjar vända blad, helst vill jag undvika hundöron. Den här gången fick jag fatt i en polaroidbild som låg bortglömd i soffan. På bilden står mitt barn,Jonathan, då två år, och ler in i kameran, eller jag vet inte om det är ett leende egentligen. Munnen är öppen, snarare av förvåning än ett leende. Bilden är tagen under ett besök hos ett par vänner till familjen och är inte alls speciell. Ett kort ögonblick bara. När jag öppnade första sidan i Djupa Ro visste jag inte att jag skulle möta och få inblickar i en helt annan Jonathans liv. En Jonathan som inte längre finns och bilden på mitt barn har nu blivit en symbol för min Djupa Ro. För den där ovissheten om varför det blev som det blev. I mitt liv har det inte hänt än, i Djupa Ro kan inget mer hända.

Jonathan är död och de återstående fyra vännerna tvingas tillbaka till sin barndomsbygd Ingelstad. Sommaren var på sin topp när Jonathans kropp hittades under bryggan på den lilla badplatsen och vännerna samlas för första gången på ett år. Deras möten grundar sig i minnen och på olika håll och tillsammans försöker de förstå vad som egentligen har hänt.

Ingelstad är sig likt. David, Tove, Ludde, Paula och Jonathan växte upp här. Det var här de utgjorde en stor del av varandras vardag, varandras liv. De delade längtan, de delade minnen, folköl på stranden, blev kära, föll isär och nu behöver de inte bara bena ut vad som verkligen hände med Jonathan. Varför badade han vid Djupa Ro? Varför skulle han simma under bryggan? Men det är inte det enda som dyker upp under ytan, inte det enda de behöver bearbeta.

David, berättarjaget, som tillsammans med Ludde drog iväg till Norge för att rensa fisk, det är David som minns, som främst upplever sorgen som Jonathan lämnar efter sig. Det är Davids röst som brister i förtvivlan, det är David som undrar och tänker. David som behöver hitta sin plats i livet och som vill förstå. Författaren Lisa Bjärbo har ett grepp om David som når fram, når in, och man tvivlar inte på hans röst.

Det är ju något alldeles särskilt med barndomsvännerna, särskilt på en liten plats där alla känner alla och valet av vänner kanske inte ens var ett val. Det bara blev så. Man bor på samma gata, gick i samma klass i flera år, eller något annat där man liksom bara plussas ihop. Jonathan var ett år yngre än de andra, han hade ett år kvar på gymnasiet innan han kunde ge sig ut i världen, innan han kunde lämna, men han kom inte längre än till bryggan i den lilla sjön.

Även om det handlar om Jonathan och det är han som är död är han bara en bifigur, kanske precis så som det var i det verkliga livet i den lilla gruppen. Det “verkliga” livet, ibland behöver man påminnas om just det; Det här är fiktion, Bjärbo behöver inga långa beskrivningar för att lägga klang till de olika karaktärernas personligheter, för att bygga upp scener. Korta meningar blir stora yviga bilder av ungdomarna och minnesbilderna känns som mina egna.

“Ändra slutet.
Jag vet inte hur, men jag vill ändra slutet tills det blir något annat.
En mitt, en början, vad som helst.
Bara det inte slutar med att han dör.
Det får inte sluta med att han dör.”

Det här är en berättelse som jag inte ville skulle ta slut. Precis som David vill, så vill jag ändra slutet. Jag påminner mig igen; det här är ju en bok. Slutet kan ändras, vad som helst kan hända. Men när det gått några timmar, dagar, veckor sedan sista bladet vändes märker jag att den gjorde det. Jag ser bilden på min Jonathan och jag ser hur han representerar det fortfarande oskyldiga, det som man inte vet, men Djupa Ros Jonathan kommer inte tillbaka. Boken är slut nu.

Rebecka Horn

Publicerad: 2015-12-07 00:00 / Uppdaterad: 2015-12-05 23:17

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6385

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?