Att bli riktigt ful i skolkatalogen i 8:an, det skulle man ju kunna tycka var illa nog. Tilde gör både en konstig min med halvöppen mun och blundar. Hon ser ut som en zombie. ”En drogad zombie, om man är ärlig.” Och det är tydligen inte alls illa nog, för plötsligt dyker den där bilden också upp på Instagram, på ett anonymt konto som heter ”Fula tjejer”.

I samma stund går ett par killar i en av de andra åttorna förbi dem. De tittar på Tilde. Rakt på. En av dem flinar elakt, och när de har passerat fnissar båda två. De försöker inte ens dölja det. Det är meningen att hon ska se att de tittar och höra det där föraktfulla fnisset. Det känns som att få en örfil att fatta det. Hon har aldrig fått en örfil, men det behövs inte. Nu vet hon hur det känns. Hela huvudet bränner.

Snart har ”Fula tjejer” skolans tjejer i sitt grepp. Vem som helst kan smygfota och skicka in till det där kontot. Det gäller att aldrig slappna av. Aldrig sticka ut och dra blickarna till sig. Tänka ännu mer på hur man klär sig, hur man sminkar sig, hur man rör sig. Helst aldrig öppna munnen, för när man pratar eller skrattar eller äter är det ju lätt att göra konstiga miner som ser fula ut på bild.

Tillvaron blir outhärdlig, och när var högstadiet särskilt uthärdligt till att börja med? Så fort Tilde ens tänker på att säga något är det någon stöddig kille som tittar på henne och härmar den där minen från skolkatalogen.

Fast när tillvaron blir tillräckligt outhärdlig så får också åtminstone några nog. Tilde är ju inte ensam om att bli uthängd på ”Fula tjejer”, och några av tjejerna börjar luska i vem som ligger bakom det där anonyma kontot.

Tilde, Jasmine och Eleni går i samma klass, men har aldrig varit kompisar innan. De är väldigt olika, och att samarbeta är långt ifrån smärtfritt. Långt ifrån smärtfritt, men också utmanande och ganska underbart, att tillsammans försöka göra någonting åt en för jävlig situation.

Det är inte bara till färgen Fula tjejer påminner en hel del om Jennifer Mathieus knallrosa lilla energikick Moxie. Här har tre väletablerade svenska ungdomsboksförfattare, Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson, gått samman och skrivit en fin och i slutänden ljuvligt peppig bok – som är tänkt att bli tre, tydligen – om unga tjejers vardag i skolan och på nätet. Det handlar om högstadiets hierarkier, om utsattheten på sociala medier (som inte precis är avskild från den övriga sociala verkligheten, även om det verkar ännu lättare att vara elak där), och om vänskap och solidaritet som kan besegra det mesta. Härligt!