Recension

: Moxie
Moxie Jennifer Mathieu
2018
Gilla böcker
9/10

Moxietjejer slår tillbaka

Utgiven 2018
ISBN 9789178130047
Sidor 347
Orginaltitel Moxie
Översättare Carina Jansson
Först utgiven 2017

Om författaren

Jennifer Mathieu är en amerikansk författare. Hon debuterade 2014 med ungdomsboken The truth about Alice. Mathieu bor i Texas med sin familj.

Jennifer Mathieu – författarens hemsida

Sök efter boken

Moxie inleds med en dedikation, som sätter tonen för boken. Jennifer Mathieu skriver:

Till alla tonårskvinnor som slåss på den goda sidan.

Och till min lärare i nutidshistoria på high school som kallade mig feminazi inför hela klassen. Du förolämpade mig, men du väckte också mitt intresse för feminism, så den gliringen slog tillbaka. Hämnden är ljuv, bitch.

Moxie – ordet, inte boktiteln – är ett substantiv på engelska, som enligt dictionary.com betyder: ”vigor; verve; pep. Courage and agressiveness; nerve. Skill; know-how.” Det är – som slang brukar – ett ord som är så underbart mångfacetterat att det är nästan omöjligt att översätta. Det har att göra med mod, med trots, med motsträvighet. Med att stå upp för det man tror på. Och det är namnet på den underjordiska feministiska gräsrotsrörelse som bokens huvudperson Vivian startar på sin high school.

Vivian går på East Rockport high school – en konservativ småstadsskola i södra USA. Och Moxie är en intressant inblick i amerikansk High School-kultur. Ur ett svenskt perspektiv blir det besynnerligt hur en så ofantligt stor del av den amerikanska populärkulturen verkar cirkla kring de där hormondrypande åren innan universitetet, men i East Rockport är verkligen skolan – och i synnerhet fotbollslaget – det allting cirklar kring. Vivians åldriga morföräldrar missar inte en enda match, fast Vivian inte har något med laget att göra. Till och med Vivians en gång rebelliska mamma går på matcherna – hon som brukade vara en Riot Grrrl, men som blev tvungen att avbryta sin ungdomsrevolt och flytta tillbaka till East Rockport när Vivians pappa dog, och hon fann sig vara ensamstående förälder. I East Rockport stänger affärerna när fotbollslaget spelar, för alla är ändå på matchen, och de få som inte är på plats lyssnar på den i radio.

Fotbollskillarna på skolan uppnår en stjärnstatus som gör att de kommer undan med sexistiska kommentarer och tafsande. Och där deras sexism slutar tar skolledningens vid. Med godtyckliga klädkodskontroller skambeläggs de tjejer som vågat gå till skolan i något mindre heltäckande än de fotsida röda dräkterna från Handmaid’s Tale. Sexismen sitter i väggarna på Rockport High, och Vivian är van vid den. Hon gör som så många andra: hon duckar, försöker smälta in, och överleva de där vidriga åren som folk påstår ska vara de bästa i hennes liv. Men gradvis förändras någonting. Det är inte någon storslagen, enskild utlösande händelse som triggar det, men Vivian får nog. Hon gräver fram sin mammas låda med Riot Grrrl-minnen från hennes ”förspillda ungdom”. Hon lyssnar på ”Rebel Girl” med Bikini Kill, och inser att hon har tröttnat. Så hon startar rörelsen Moxietjejerna.

Egentligen är Moxietjejerna inte en rörelse, inte till att börja med. Moxie är ett fanzine, ett enda vikt A4-ark som blir fyra svartvita sidor i handritad Riot Grrrl-stil, som Viv kopierar i största hemlighet och sprider på tjejtoaletterna. Hon skriver:

Har ni tröttnat på att en viss grupp manliga elever säger att ni ska ”göra dem en macka” /…/? Har ni tröttnat på äckliga kommentarer och vidriga t-shirtar? MOXIETJEJERNA HAR OCKSÅ TRÖTTNAT!!

Hon uppmanar de som läser hennes fanzine att måla hjärtan och stjärnor på händerna för att visa att de håller med. Och Moxierörelsen börjar växa. Långsamt, och mödosamt, och med upprört motstånd från skolledningen börjar ett feministiskt uppvaktande på Rockport High. För Vivian är inte den enda som har tröttnat. Och hennes anonymitet ger henne mod, när hon i sitt andra fanzine uppmanar alla tjejer att komma till skolan i morgonrock ”för att inte riskera att bryta mot klädkoden”. De små upproren ger henne hopp, och en känsla av sammanhang. Hon lär känna tjejer hon annars inte hade pratat med, som tillhör andra sociala grupper, men som också har tröttnat. Det blir en vacker och skrämmande dominoeffekt, när en rörelse hon knappt var medveten om att hon hade startat plötsligt växer bortom hennes kontroll.

Jag får en känsla av att Moxie är författarens revansch, att den är just den där ljuva hämnden som hon nämner i dedikationen; en sen protest mot sexismen från sin egen high school-tid. Men den är inte bara en utopisk fantasi, en bild av hur hon önskar att det hade gått till. Moxie är ett brandtal, en stafettpinne, en uppmaning till tonårstjejer att inte ducka. Inte smälta in. Inte vara tysta och bekväma, utan vara besvärliga. Ställa krav. Säga ifrån. Slå tillbaka.

Moxie är en bok i Unga vuxna-kategorin, och att delar av den inte riktigt talar till mig beror nog helt enkelt på att jag inte är i rätt ålder. Så om jag känner mig lite trött på tonårsintrigerna (var det verkligen en så där stor grej vem man satt bredvid i matsalen) eller trånandet efter kärleksintresset (jag har aldrig riktigt förstått den där metaforen med fyrverkerier som exploderar i magen – det låter smärtsamt, inte behagligt) så handlar det nog mer om mig än om boken.

Det här är en bok som jag vill ge till varenda tonårstjej jag känner. Och sen när jag ser dem färga håret grönt, måla stjärnor och hjärtan på armarna, och högröstat göra uppror mot sexismen i sina liv, då kommer jag att känna en uppflammande triumf i bröstkorgen som kanske faktiskt motiverar en och annan fyrverkeriliknelse.

Katie Collmar

Publicerad: 2018-06-21 00:00 / Uppdaterad: 2018-06-20 11:19

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7392

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?