Först en varning: det här är ännu en bok som rabblar rön om människans arv från savannen. Visst, vi är av naturen misstänksamma mot främlingar och värderar negativa nyheter mer än positiva. Det befrämjade ju förfädernas överlevnad, det är logiskt. Men jag känner en växande skepsis inför alltför programmatiska slutsatser.

Därefter en uppmuntran: håll ut och ta dig förbi savann-kapitlen för Qaisar Mahmood har även andra utgångspunkter, bland annat erfarenheten av att vara chef på en statlig myndighet i omorganisation. Håll också ut av den anledningen att författaren inte är den som enbart fastnar för förenklande resonemang.

Den besvärliga mångfalden hör snarare hemma inom ledarskapslitteraturen än inom samhällsdebatten. Dess fokus ligger främst på hur olika typer av arbetsgrupper, exempelvis företag, myndigheter eller föreningar, kan skapa en funktionell mångfald och därmed bättre klara av arbetsuppgifterna som ligger för handen.

Författaren betonar tidigt att begreppet mångfald är mångtydigt och inte alls enbart en fråga om hud- och hårfärg.

…med andra ord något mer än hur vi ser ut, var vi är födda eller vårt kön och vår sexuella identitet. Mångfald kan också ses som ett kontextuellt fenomen, det vill säga att mångfald innebär olika saker i olika sammanhang. Det är därför svårt att hitta en statistisk definition på vad som kännetecknar mångfald.

Människan hyser en längtan att tillhöra. Hon är ett flockdjur och är beredd att uppoffra mycket för att slippa bli utstött. Lika starkt är behovet att känna trygghet i den sociala hackordningen. Det är till och med bättre att befinna sig längst ned än att sväva i ovisshet, skriver Qaisar Mahmood. Paradoxalt vill människan dessutom ha en känsla av självständighet, fastän hon tillhör gruppen. Likaså önskar hon rättvisa, eller i vart fall tolererar människan inte att drabbas av orättvisa. Möjligen kan denna inkonsekventa varelse se mellan fingrarna med att andra faller offer för orättvisa.

Man inser att vilken grupp som helst kan misslyckas med att tillmötesgå ovanstående långtgående och motstridiga krav på grupptillhörighet. Paradoxerna i människans väsen fångas väl av illustratören Stina Wirséns svartvita teckningar. De är härligt absurda!

Qaisar Mahmood argumenterar för att en grupp präglad av mångfald får det ännu svårare att lyckas. Med andra ord, sannolikheten att man ska känna sig trygg, självständig och rättvist behandlad är mindre i en grupp präglad av mångfald. Det är det som gör mångfalden så besvärlig.

Den bistra sanningen är att även om vi vill gilla mångfald och ansluta oss till rörelser som säger sig gilla olikheter, är vi inte beredda att betala det pris som mångfalden kräver.

Ja, att arbeta med olikheter och kulturskillnader, med missförstånd och konflikter – allt det medför kostnader. Ändå återkommer författaren till att mångfalden är en nödvändighet. Det är för att mångfald hänger ihop med förändring. Över tid innebär brist på mångfald sannolikt alltför svag förändringsförmåga. Så Qaisar Mahmoods budskap är tydligt:

Ju mer komplex verksamhet ni har, eller om ni har en stor förändring framför er, desto större grad av mångfald behöver ni.

Allt detta får mig att fundera. Vad är motsatsen till en grupp präglad av mångfald? Uttrycket ”bunkergäng” kommer för mig. Det är ledningsgruppen i sin isolerade skyddsanläggning, som förlorat kontakten med omvärlden och inväntar undergången. Om alla har samma erfarenheter, åsikter, intressen och fördomar finns det risk för mentalt stiltje, ett tillstånd av dumt och självbelåtet ryggdunkande. Sådant har man ju sett. En bok om det skulle kunna ha titeln ”Den besvärliga enfalden”.

Men nu är det inte bunkergängen som byggt världen. Det har nyfikna, samarbetsinriktade människor gjort. De flesta av dagens människor bor någon annanstans än på savannen. Arten har lyckats genom att skapa allt större gemenskaper, med allt mer mångfald. Det visade inte minst Yuval Noah Harari i bestsellern Sapiens: en kort historik över mänskligheten. På stenåldern höll människan ihop i överblickbara grupper där alla var släkt med varandra. I dag kan vi identifiera oss med medmänniskorna inom ramen för mångmiljonbefolkade städer, stater och till och med kontinenter.

Visst är vår art alltjämt fokuserad på negativa nyheter, misstror främlingar och gör nästan vad som helst för att tillhöra den hemtama gruppen.
Men några av våra förfäder överlevde genom att betvinga reptilhjärnan, ta främlingen i hand och hörsamma den goda nyheten att det finns smultron på buskarna på andra sidan floden. Samarbete trots olikheter är en del av vår framgångssaga.