Recension

: Det omätbaras renässans
Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Jonna Bornemark
2018
Volante förlag
8/10

Återförtrollning av arbetsliv och vardag

Utgiven 2018
ISBN 9789188659170
Sidor 303

Om författaren

Jonna Bornemark, född 1973, är professor i filosofi på Södertörns högskola. Hon disputerade 2010 och arbetar med sådana frågor som mätbarhetens gränser, omdömets möjligheter, subjektivitet och bildningsbegreppet. 2015 kom boken Kroppslighetens mystik om 1200-talsmystikern Mechthild von Magdeburg. 2018 kom Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Jonna Bornemark medverkar regelbundet i radioprogrammet Filosofiska rummet.

Sök efter boken

Det är visserligen semestertider, men sänd en tanke till ditt jobb, om du har ett. Tänk efter, hur enkelt är det att utvärdera produkten av ditt arbete? Räcker det med att räkna antalet tillverkade enheter eller närvarotimmar? Eller måste kvalitetsaspekter vägas in?
Arbetsgivare styr allt oftare med målsättningar som är formulerade på ett sådant sätt att man vid utvärderingen ska kunna ”räkna pinnar”. Du har kanske märkt att det där räknandet inte fångar upp alla aspekter av arbetet, eller ens kommer i närheten av att göra det. I en växande tjänstesektor är det svårt att mäta kundens, klientens, patientens eller brukarens tillfredsställelse.

Att de lätträknade pinnarna tar så stor plats får följder. Vård- och omsorgspersonal, men även andra yrkesgrupper, vittnar om att deras arbetsliv urholkas när de mer svårräknade sysslorna prioriteras ned.

Människan av i dag lever i en avförtrollad värld, konstaterade sociologen Max Weber. Han citeras i början av Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans. Boken är något så ovanligt som en stridsskrift för återförtrollning av tillvaron. I centrum för resonemangen står filosoferna Nicholas Cusanus, Giordano Bruno och René Descartes. Bornemark analyserar grundligt hur dessa tre förhållit sig till människans tänkande. Hon tittar på ordnandet och räknandet å en sidan, och det reflekterande sinnelaget som förhåller sig till sådant vi inte vet, å andra sidan.

För att hänga med behöver läsaren förstå ett antal grundläggande begrepp som först Cusanus och senare Bruno och Descartes använder. Ratio är den del av människans förnuft som grupperar tillvaron i olika kategorier, sorterar, räknar och rangordnar. Quidditas, eller vadheter, är ”varje innehållsligt något”, egenskaper och fenomen, som kan låta sig kategoriseras. Intellectus, slutligen, är vår förmåga att hålla oss i närheten av icke-vetandet där nya vadheter kan skapas eller där inarbetade sådana kan förändras. Låter det invecklat? Det är det också och den som likt mig själv inte studerat filosofi kan behöva backa i läsningen då och då för att hänga med. Längst bak i boken finns dock en värdefull ordlista. Jonna Bornemark är därutöver skicklig på att levandegöra med handfasta och ofta personliga exempel. Så berättar hon exempelvis om sin utmattningssjukdom.

I min sjukdomsprocess har jag i min egen kropp känt av en samhällsutveckling. Varje erfarenhet är ett unikt minima samtidigt som det finns likheter med andras erfarenheter. Likheter vi fångar upp som vadheter som den medicinska vetenskapen kan göra om till sjukdomskriterier.

Hon ser sin dotter räkna leksaksdinosaurier och ger sig in i leken ivrig att uppmuntra de matematiska färdigheterna. Men den vuxnes kategoriserande av plastfigurer skär sig mot barnets mera magiska tankevärld: ”Nej den här dinosaurien kan jag inte ge dig, då skulle dess mamma bli ledsen” säger flickan och det blir ingen övning i subtraktion.
I den räknande världen behövs stabila kategorier, dinosauriefigurer exempelvis. Men vad händer när det uppstår oenighet om vad som är vad, om det tillkommer ny kunskap, om någon tänker ”utanför boxen”? Hur ser definitionen av en nöjd patient ut? Man måste veta om man ska kunna räkna. Människan omges av oändliga horisonter av icke-vetande som hon måste förhålla sig till. Jonna Bornemark ifrågasätter om vår tids räknande tjänar oss här. Vi delar upp tillvaron i kategorier och håller räkning i en strävan att säkra goda resultat.

Kvalitetsarbetet handlar […] inte längre om en komplex verklighet utan bara om det som låter sig planeras, följas upp och mätas på ett enkelt sätt. Det innebär att det som inte kan mätas inte heller är synligt. Sådant som vårdpersonalens förmågor till empati och lyhördhet försvinner från dagordningen och antal besök eller diagnoser hamnar i fokus.

Hennes dom är möjligen en aning kategorisk, men har sina givna poänger. För många förvärvsarbetande har det blivit allt svårare att få genomslag för sin egen yrkesskicklighet. I kroppsarbetarens spår finner sig nu allt fler lärare, sjuksköterskor, journalister och andra reducerade till produktionsenheter med minimalt av utrymme för egna professionella bedömningar. Det är ett torftigare arbetsliv. Men yrkesmänniskan bör bjuda motstånd, menar Jonna Bornemark:

Att vara en bra undersköterska innebär helt enkelt att inte vara en utbytbar kugge som bara följer manualen, utan en levande omdömesgill person med ett reflekterande intellectus som förhåller sig till manualen.

Jag kan bara instämma. Om arbetslivet kunde nå ett läge där alla får vara subjekt i sitt eget yrkesutövande, skulle en ökad känsla av mening spira och det i sin tur minska stressen. Då skulle vi slippa många fall av utmattningsdepression och på sikt nå högre kvalitet och starkare verksamhetsutveckling.

Jonna Bornemark är inte uteslutande intresserad av arbetslivet. Hon försvarar även humanistisk bildning. Humaniora beskrivs ofta som krisande men är egentligen en underutnyttjad resurs, enligt författaren. Humaniora har en inbyggd rörelse ”som ständigt pendlar mellan icke-vetande, intellectus aningar, ratiots kategoriskapande och tillbaka igen.” Att denna rörelse fram och åter aldrig upphör kan kanske uppfattas som frustrerande för en utomstående, spekulerar Bornemark, men för humanisten är pendlandet en njutning. Och jag känner verkligen igen mig.

Hon tar sig även an ämnet religion som genom historien har varit ett sätt för människan att förhålla sig till den stora osäkerheten som icke-vetandet medför. Ett sekulärt samhälle utmålar gärna religion som en uppsättning låsta dogmer, en mängd specifika svar. Högljudda fundamentalister stämmer upp i samma kör. Men så behöver det inte alls vara.

Kanske är det i stället dags att förstå religioner som olika, men sammanvävda, praktiker av att relatera till icke-vetande och utöva ett intellectus. På så sätt är de [religionerna, min anm] historiska kluster av narrativ, erfarenheter, idéer och tankestrukturer med hjälp av vilka vi kan möta och hantera vårt icke-vetande.

Det omätbaras renässans är en sann bildningsresa. Läsaren bjuds inblick i tänkesätt som är ovanliga nu för tiden. Med stor ödmjukhet inför äldre tiders filosofer och med skarpsynt och modig kritik av samtiden får Jonna Bornemark in en fullträff.

Mattias Lahti Davidsson

Publicerad: 2019-08-04 00:00 / Uppdaterad: 2019-08-03 21:43

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7807

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?