Det är över trettio år sedan. Jag var nyss färdig sjuksköterska och just då var det ont om jobb men jag fick en halvtid på en långvårdsavdelning. En förmiddag gick jag in på en sal för fyra, strax innanför dörren var ett förrum in till själva salen. Bakom ett draperi i förrummet hördes skrik på hjälp. Jag drog draperiet åt sidan. Där hängde en mycket gammal kvinna i armar och ben i en lyft, rumpan var naken, en meter nedanför låg en blöja på golvet. Man hade kört in ett lavemang i henne, det var tänkt att hon skulle hänga där och bajsa lagom tills personalens förmiddagsfika var över.

Detta är ett minne jag ofta kommer tillbaka till när jag tänker på hur banal ondska kan vara, ibland av ren tanklöshet, likgiltighet eller feghet inför det att sticka ut och säga ifrån. Immanuel Kants ord: ”Två ting fyller mig med förundran och fruktan, stjärnhimlen ovanför mig och den moraliska lagen inom mig”, säger egentligen allt om den inneboende destruktiva kraft som finns i alla människor – att medverka till något ont. Det allra tydligaste exemplet kommer alltid att vara nazismens förbrytelser och alla de vanliga människor som drogs med i dessa ogärningar. Men risken för ogärningar och att delta i dem, är inte specifikt nazistisk utan finns överallt, hos alla människor, i alla länder, i alla tider.

Författaren och nobelpristagaren Imre Kertész skriver i en av sina böcker om att vara delaktig i den universella ondskan och med det menas förstås inte den enskilda individens gärningar utan där räcker det med att vara människa. Man kan inte fly sitt människovarande, som människa är man en del av ett kollektiv med potential för onda handlingar. En kollektiv arvsynd.

För några år sedan översatte jag en roman från tyska till svenska, Presidentens apelsiner av författaren Abbas Khider. Khider är född i Irak men har bott i Tyskland, dit han kom som flykting, i snart tjugo år. Presidentens apelsiner bygger på Khiders egna upplevelser av två år i fängelse 1989-1991 när Saddam Hussein var diktator i Irak. Huvudpersonen Mahdi är arton år och duvuppfödare när boken tar sin början. Den är inte enbart en fängelseskildring utan också en skildring av en förhållandevis lycklig barn- och ungdom men det är när jag läser beskrivningarna av tiden i fängelset som jag kommer att tänka på Kertész. Det han skrivit, framför allt i boken Mannen utan öde, om sin tid i koncentrationsläger, kallas vittneslitteratur. Khiders bok hör också dit. Litteratur som vittnar om vad människor kan göra av ont mot andra människor.

Mahdi hamnar i fängelset för att hans kamrat är politiskt aktiv och Mahdi blir då också misstänkt. I fängelset väntar tortyr, svält och förnedring. Man vet inte vilken dag det är, dagarna flyter ihop i en trång cell med tjugo andra fångar, enbart upplyst av en naken glödlampa. Här är det inte den fysiska styrkan som avgör vem som klarar sig, utan turen att inte drabbas av sjukdom men framför allt handlar det om viljan, den med starkast vilja har störst chans att överleva. Frånsett plågor som tortyr, köld, löss och förnedringen, omänskliggörandet av fången, är det hungern som är det mest förödande och även demoraliserande. Mahdi och hans medfångar får ett stycke bröd per dag. Ett bröd man bryter i små små bitar och äter långsamt över hela dygnet, för att få det att räcka längre. En medfånge säger: ”Hungern kan föra upp en människas sanna väsen till ytan oavsett om det luktar av ruttenhet eller väldoft”. Som exempel blir en till synes stark man svag av hunger och avslöjar alla sina kamrater för att få mat, här verkar hungern mer effektivt än tortyr.

Det var ondskan. Till den kommer som en paradox godheten. Godheten slår inte i dörrarna och gör inga stora gester utan yttrar sig i det lilla, som en fångvaktare som delar ut ett extra stycke bröd. Alltså visar sig godheten ibland, men i småttigheter som avslöjar bödlarnas mänsklighet lika mycket som deras ondska gör det. Slutsatsen hos Khider är att det blir som det blir och vilken sida man hamnar på, bödlarnas eller offrens, är en slump. En av medfångarna i boken skriver en dikt på väggen:

…Förlåt, de var som de var. Och sådan var tiden. O vilken tid! Och vilken plåga! Darrningen var livet, vi var sladdarna och käpparna, verktyg och elektriska tänger satt på ryggarna, förlåt, runt penisen, mellan fingrarna, på huden… Under huden. Vad för slags liv var det som klamrade sig fast i hörnet av fängelsecellen och golvet?…

Mahdi blir fri efter Kuwaitkriget, när Saddam Hussein för en period försvagas och det är uppror i Irak. När fångvaktarna blir rädda för repressalier blir de också snälla. En av vakterna försöker förklara sig och ursäkta sig. ”Tiderna är sådana… Hade inte jag gjort det hade någon annan gjort det… Jag lydde bara order…” Och Mahdi är förstående, naturligtvis fattar han det.

Märkligt nog är det både i Mannen utan öde och i Presidentens apelsiner, befrielsen och tiden strax efter den, som är mest rörande och gripande för mig. Att komma ut ur fångenskapen och se att under tiden man var i den har livet pågått som vanligt för alla andra. Då börjar ett annat lidande än lidandet i fångenskap – att bearbeta och leva vidare.

Någon har alltså varit med om det vidrigaste av det vidriga och överlever. Vad har de berövats och vad är deras största lidande efter befrielsen? Jag personligen tror att det är illusionerna som tagits ifrån offret, som är det värsta. Vi lever alla i en illusion om att världen trots allt är god och skön samt i en odödlighetsillusion – vi vet förstås att vi ska dö en dag men inte just nu, det tänker vi inte så mycket på. Min tanke är att har man skådat den djupaste ondskan i ögonen samtidigt som man vetat att man kan dö vilken timme som helst av svält eller tortyr, så har båda dessa illusioner raserats. Den klarsyn som offret får leva med resten av sitt liv är en oerhörd plåga – något som förvärras av att de som fortfarande lever i illusionerna, alltså de flesta andra, helt enkelt inte kan förstå. Det är omöjligt att förklara vad man har varit med om, ingen som inte har varit där själv kan förstå hur det egentligen var. På de nyfikna och ibland tanklösa frågorna, ger man till slut upp att svara.

Khider förmår reflektera över sina bödlar, till och med visa förståelse för dem, något jag inser först när jag närläser boken vid översättningen. Strax efter sin befrielse, innan Hussein på nytt griper makten, får Mahdi chansen att hämnas på en av sina tidigare fångvaktare, mannen är nu själv fånge. Mahdi hade kunnat slå honom sönder och samman, tortera honom, döda honom, men han orkar inte. Två jag slåss inom Mahdi, ett vill hämnas, det andra säger att han aldrig tyckt om våld. Det senare segrar, mest för att Mahdi inser meningslösheten. Att hans plågoande råkade vara den han var, var en slump, och jag tror att han inser det fruktlösa i att göra våldsspiralen större genom att med knytnävarna hämnas på en enda man när det egentligen är den universella kollektiva ondskan som är skyldig honom något. Han har här en styrka att göra avkall på sin egen person och se allt i ett större sammanhang.

Går det att beskriva allt? Räcker orden till? Ja, en bit på vägen. Det som kännetecknar Khider när han skriver om det vidriga han upplevt, är hur det är beskrivet i korta, koncisa ordalag, som en rapport. När berättaren måste ställa sig utanför sig själv och bara vara en observatör som registrerar ett skeende, för att kunna berätta. Filosofen Theodor Adorno sade: ”Efter Auschwitz ingen poesi”, men det stämmer inte, även den ondska som Auschwitz eller Saddam Husseins fängelser symboliserar, går att beskriva, i poesi eller prosa.

Vittnesmålet i en bok. Det är tror jag, den enda möjlighet till försoning som finns, den enda möjligheten att lämna något bakom sig – att flytta det utanför sig själv. Till litteraturen. Jag tror att det är först i litteraturen som det går att få verklig förståelse för vad en annan människa har varit med om. Att få gå in i hennes tankar och att uppleva det hon upplevt, genom de bilder författaren skapar i läsarens huvud. Att det är i litteraturen den största identifikationen kan ske, och att det är litteraturen som är nyckeln till det universellt mänskliga men också till hoppet. I Khiders bok är duvorna som flyger i skyn det som står för frihet, skönhet och det goda. Godheten som är lika mänsklig som ondskan. I litteraturen delar människor erfarenheter, det är bara där det går att verkligt leva sig in i en annan kultur och identifiera sig med människorna i den.

Hur jag gjorde med den gamla kvinnan som hängde i liften? Jag gick till personalrummet och sa att jag behövde hjälp att ta ner henne och att hon skrek där hon hängde. ”Det gör hon alltid”, sa någon. Till sist var det ett vårdbiträde som med ett uttryck av skam i ansiktet, hjälpte mig. Vid tankarna på det känner jag igen den fångvaktare som Khider beskriver, han som ursäktar sig och ber om förlåtelse och säger att han bara lydde order.