Recension

: Teatern
Teatern Jenny Andreasson
2022
Norstedts
8/10

Myt och bister verklighet

Utgiven 2022
ISBN 9789113116983
Sidor 223

Om författaren

Jenny Andreasson är född 1973 och har arbetat som regissör under många år med pjäser av kvinnliga dramatiker som särskild specialitet. Under åren 2010-2020 var hon anställd på Kungliga dramatiska teatern.

Sök efter boken

Den stora teatern får en ny chef och en kvinnlig regissör får hedersuppdraget att göra Hamlet som den första föreställningen under hans programläggning – som teaterchef ärver man vad andra planerat så det är först efter ett tag man kan göra sitt eget avtryck. Det är både en dröm och en enorm utmaning att ta sig an detta drama över andra dramer. Att det också ska bli en mardröm står klart redan i baksidestexten, det handlar inte om huruvida utan om hur.

Det finns så många människor på en teater. Så många roller på och bakom och bredvid scenen, och lite ovanför. Där finns dramaturger, producenter och tekniker, scenografer, skräddare och skådespelare, teaterchef och ensemblechef och många fler. Här benämns de med sina titlar eller möjligen initialer, någon enstaka gång ett förnamn. De är funktioner mer än människor i berättelsen, samtidigt som de så tydligt har sin grund i verkliga människor. Kanske är det just därför de inte är helt fullödiga – för att det finns en gräns.

Det är en roman om ett kollektiv men absolut inte en kollektivroman. Här är det en person vi följer, ett perspektiv men samtidigt en person som iakttar och analyserar sin omgivning och sina upplevelser. Faktum är att analysen av maktstrukturerna är så skarp och precis att jag ryser. Imponerande är också självinsikten och analysen av den egna makten, glimtarna av storhetsvansinne som kanske måste till för att man ska kunna bli en bra regissör.

En annan sorts rysning framkallas av det faktum att även den som genomskådat allt och alla kan drabbas minst lika hårt. Att man kan gå in med öppna ögon men ändå utan att se. Det som gör det extra obehagligt samtidigt som det är det som gör framhärdandet begripligt är kärleken till teatern, både som företeelse och som denna konkreta byggnad och arbetsplats. Vartefter kan jag också skönja en glidning i den där analysen – när sjunkandet gått tillräckligt långt är den inte riktigt lika knivskarp längre.

En stund försöker jag verkligen läsa det som rubriceras som roman som en roman, som fiktion, men ju fler skedar sanning som serveras, desto svårare blir det. Författaren har så mycket gemensamt med huvudpersonen och textens händelser i teatervärlden följer verklighetens så väl att rätt som det är googlar jag skamset en person, ett verk, en person till för att se om initialerna står för den jag tror. Till sist undrar jag vad som faktiskt är fiktion – är det bara mannen hon ligger med? Eller är han också verklig?

Har man sagt A får man säga B och här uttalas en stor del av alfabetet kring teaterlivet i huvudstaden. Dramatens gräddmarmor med bladguld och den moderna klossen vid Sergels torg, spelet mellan cheferna på institutionerna där övriga anställda blir brickor och pjäser. Även så pass perifera personer som teaterns styrelse får sin släng av sleven vad gäller kortfattade beskrivningar. Man talar sällan illa om de döda men här görs även det, samtidigt som den förra chefen skildras med värme och kärlek.

Det handlar om makt och maktlöshet och om ett ledarskap som inte fungerar, om strukturer som byggts upp under åratal, om det outsagda och det underförstådda. Det är en miljö där allt sker under ytan, där allianser sluts och bryts, där överenskommelser sviks och manipulation är en standardmetod. Där kravet på öppenhet och sårbarhet gör att man måste bygga upp ett pansar för att klara sig i konkurrensen som ständigt finns där – konkurrensen mellan skådespelarna och mellan regissörerna om att få de skådespelare de vill ha. Där det storslagna går hand i hand med det småaktiga. Man flyttar inte repliker mellan roller ostraffat.

Själv är jag traditionalist på så sätt att jag inte ser en vits med att ändra ett verk för att det ska fylla andra syften – då är det kanske bättre att välja ett som berättar det man vill berätta eller att beställa ett som gör det – men jag kan samtidigt förstå lockelsen att göra något annat av Hamlet, att skära och flytta, att riva ned och bygga upp. Jag kan förstå det och jag kan känna mig mycket ambivalent inför det men här finns inget alternativ till att vara på regissörens sida, det är själva grundförutsättningen. Som läsare våndas jag med henne när hon förlorar sin auktoritet, förlorar sitt fotfäste.

Men det som ändå skrämmer mest i texten är teaterchefens arrangemang för att se vad som pågår under repetitionerna. Det ger mig en så stark känsla av övergrepp i en skör situation, där man prövar sig själva mot sina roller, i sina roller. Ur ett annat perspektiv kan den synligheten vara en trygghet – om andra kan se kommer vissa saker inte att ske men här är det inte det det handlar om.

De relativt få sidorna rymmer förvånansvärt mycket och det som skildras stannar kvar i mig som både smärta och längtan, som vardagligt prosaiskt arbetsliv, som destruktiv dysfunktionalitet och som skimrande myt.

Saga Nordwall

Publicerad: 2022-05-13 00:00 / Uppdaterad: 2022-05-13 07:13

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8794

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?