Recension

: Min är hämnden
Min är hämnden Marie NDiaye
2022
Natur & Kultur
8/10

Fransk roman med underströmmar

Utgiven 2022
ISBN 9789127176775
Sidor 247
Orginaltitel La vengeance m’appartient
Översättare Ragna Essén
Först utgiven 2021

Om författaren

Författaren och dramatikern Marie NDiaye föddes 1967, är uppvuxen i Frankrike men har senegalesiskt ursprung. Hon har tilldelats litteraturpriser såsom Prix Femina år 2001 och Goncourtpriset år 2009. På svenska finns sedan tidigare romanerna Tre starka kvinnor, Mitt instängda hjärta,Ladivine och La cheffe.

Sök efter boken

Omslagsflikarna och baksidestexten på Min är hämnden, den senaste romanen av Marie NDiaye, innehåller textutdrag som nog ska väcka läsarens fasa. Vid lanseringen av thrillerromaner brukar marknadsföringen svänga sig med liknande lockbeten. Eftersom jag har läst Marie NDiaye tidigare tänkte jag att läsningen skulle ge mig något mer. Min gissning hamnade rätt.

I romanen presenteras vi snabbt för Maître Susane, en 42-årig advokat i Bordeaux. Hon får ett uppdrag att försvara en mordanklagad kvinna och kvinnans make söker upp henne för han menar sig älska sin hustru, trots att hon mördat de tre gemensamma barnen.

Berättarrösten har en klang av naivitet som emellanåt faller åt ett lite mästrande tonfall i sina betraktelser. Hon är varken destruktivt lagd eller gillar att dricka mycket alkohol. Inte heller ingår hon lösa förbindelser eller är odräglig mot sina bekanta. Det är något annat i hennes personlighet som är otydligt, vilket ger sig till känna när hon har kontakt med sina föräldrar och den städerska som hon anlitar för att hon tror sig vara snäll. Det svårfångade hos berättaren illustreras också i det faktum att läsaren inte får veta hennes förnamn, bara att det börjar på bokstaven ’H’.

Handlingen följer Maïtre Susanes liv som kretsar kring arbetet, besök hos föräldrarna, och de första mötena inför rättegången. Det är kallt i Bourdeaux på vintern med isiga gator, och därtill fylls vardagen av städerskans goda maträtter och ex-pojkvännens behov av barnvakt. Maître Susane har bestämt sig för en sak, nämligen att hon inte vill göra sina föräldrar besvikna. De är ju så kärleksfulla, menar hon och hon vill vara kärleksfull tillbaka. Föräldrarna i familjen Susane är stolta över att deras enda barn gjort en fantastisk klassresa. Däremot vill de inte tala om alla hemskheter som händer i världen, alltså sådant som kan ha beröring med dotterns yrkesval där brott och straff är självklara beståndsdelar. De vill inte heller gå tillbaka i de gemensamma minnena av en händelse som inträffade innan Maïtre Susane klippte av sig sitt långa hår.

Den obehagligaste läsningen finns i två sekvenser som utöver sitt innehåll också sticker ut i sin språkliga form. Den ena är en monolog som den mordanklagade kvinnan håller, och den andra är när hennes make sjunger sin klagovisa över hur livet blev. När jag läser dessa rader (sidor!) kan jag nästan inte begripa hur författaren Marie NDiaye klarat av att skriva dem – här besöks mörka skrymslen i respektive psyke. Men det är tonen av relativisering i resonemangen som gör att avgrunden öppnar sig i mig med frågan: Skulle jag också kunna …? Min gissning är att författaren velat undersöka denna ömma punkt, hur en individ kan pressas att handla utifrån förväntningar som hen inte kan uppfylla.

Romantiteln väckte (naturligtvis) min nyfikenhet och mina efterforskningar ledde mig till en biblisk formulering från 5 Mosebok 32:35 (1917 års svenska översättning). Orden tycks i första hand avse rättsfallet som Maïtre Susane med tveksamhet åtar sig – men berättelsen ger fler tolkningsmöjligheter. Spänningen mellan städerskan och huvudpersonen är full av underströmmar som skulle kunna spegla Frankrikes historia som slavhandelsland (maktutövning upphöjt till tusen) och på ett plan finns de där tankarna på en omkullkastad maktordning. Både individer och nationer kan drivas av oreflekterat handlande som befäster maktstrukturer som aldrig verkar släppa. På liknande sätt associerade jag under läsningen av Leila Slimanis Vaggvisa år 2018.

Känslan av misströstan är stark när jag har läst ut boken, en känsla jag helst undviker i livet. Men i romanform kan jag möta den och i Marie NDiayes utförande är den mycket effektivt förmedlad.

Lena Nöjd

Publicerad: 2022-05-16 00:00 / Uppdaterad: 2022-05-15 21:54

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8794

2 kommentarer

Tack för en initierad recension. Har just läst ut min är hämnden. Känslan påminner om upplevelsen att se ett konstverk där man vet att msn bara skrapat på ytan av gestaltade reflektioner. Inget händer av en slump så att säga.

Leif Mohlin Oregistrerad 2023-11-16 07:24
 

Tack för kommentaren, och jag instämmer med det du skriver: ett konstverk som vet att man bara börjat skrapa på ytan.

Lena Nöjd Redaktionen 2023-11-18 15:52
 

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?