Recension

: La Cheffe
La Cheffe: Roman om en kock Marie NDiaye
2018
Natur & Kultur
7/10

La mort de l’äuteur

Utgiven 2018
ISBN 9789127152465
Sidor 327
Orginaltitel La cheffe, roman d'une cuisinière
Översättare Maria Björkman

Om författaren

Marie NDiaye Foto: Catherine HélieFoto: Catherine Hélie

Författaren och dramatikern Marie NDiaye föddes 1967, är uppvuxen i Frankrike men har senegalesiskt ursprung. Hon debuterade vid sjutton års ålder med Quant au riche avenir och tilldelades litteraturpriset Prix Femina år 2001 för romanen Rosie Carpe. Den första bok av henne som getts ut på svenska är Tre starka kvinnor, en roman som också belönades med Frankrikes finaste romanpris Prix Goncourt år 2009.

Sök efter boken

Stora kockar är som rockstjärnor: galna genier som går sin egen väg, frammanar nya kombinationer av kända ingredienser till synes ur tomma luften, litar mer på intuition och ryggmärgskänsla än på petitesser som utbildning och erfarenhet, drar legioner av fans och kritiker efter sig som ofta fokuserar mer på personen än på den faktiska konsten, och i allt annat än enstaka undantag är de förstås också män. Att huvudpersonen i La Cheffe avviker från den sista punkten, och att detta är viktigt, slår ju berättaren fast redan i att han bara kallar henne vid det namnet.

NDiaye berättar historien fragmentariskt, så det tar ett antal sidor innan vi är helt inne på vad handlingen är: Denna Cheffe, fattighusflickan som inledde sin bana när hon som 16-åring fick ta över som kokerska hos en rik familj av gourmeter, gick på nästan nolltid till att bli en firad kock med egen restaurang, omskriven och hyllad av gäster, tidningar och matexperter, är nu död. De enda som kan berätta om henne är bokens berättare, en man som gått i lära hos henne och påstår sig vara hennes enda riktiga vän, och hennes dotter, som vi får veta är en otacksam typ som vi inte ska lita på för fem öre. Alltså faller det på honom att berätta hela hennes liv och gärning … så som han ser den, förstås.

Hon ville att det skulle vara andligt, hon ville att personen som åt skulle gå in i ett fridfullt och anspråkslöst kontemplativt tillstånd, hon ville att han eller hon sedan skulle vända sig till henne, om de så önskade (men hon föredrog att personen inte gjorde det), som till officianten vid en ceremoni som på samma gång var mycket enkel till sitt utförande och sofistikerad till sitt utformande, och hon, Cheffe, celebranten, kunde då bli lovordad för att hon på bästa sätt hade organiserat de många olika etapperna vid mässan i serveringsrummet, hon kunde bli tackad, lovordad för det intelligenta i genomförandet.

La Cheffe är en roman som förbryllar mig. Precis som i Ladivine är NDiayes prosa helt oantastlig, och hon lyckas inte bara ge liv åt sina karaktärer utan också åt maten de lagar; det ska väl en fransyska till för att skriva en bok om mat som gör en både vrålhungrig och behagligt mätt. Men sedan har vi alla motsättningar i den. Cheffes krav på enkel matlagning, där råvarorna ska stå i centrum och alla onödiga finesser ska bort, kontrasteras med hennes självutnämnde lärjunges (eller om det nu är NDiayes) komplexa, mångbottnade berättarstil. Det blir som en roman i kamp med sig själv, en huvudperson som vill avfärda alla försök till analys och persondyrkan och låta maten tala för sig själv, en omvärld som vill tolka henne som ett ointelligent underbarn som lever på ren instinkt, och en inte helt pålitlig berättare så förälskad i sin mästarinnas gärning att han måste gräva ner sig i och övertolka varenda liten bit han vet om henne – utan att vi har något annat än hans egna ord att hålla oss till. Barthes möter Nabokov över ett dignande matbord, om ni så vill, och båda försöker övertyga oss om att det är maten som är det spännande i den kombinationen.

Det blir en roman som samtidigt drar in en och duckar varje försök att spika fast vart den egentligen vill komma, och det kan inte ha varit lätt att översätta den heller. Ta bara titeln: Maria Björkman måste behålla franskans Cheffe som både titel och namn, och den som inte vet att det är kvinnliga formen av ”kock” (som ju inte finns på svenska – ”kokerska” är något annat) får väl klara sig utan den pusselbiten. Är det ett syrligt svar till alla som velat läsa hennes tidigare romaner sådär självbiografiskt som kvinnliga (speciellt icke-vita) författare alltid måste stå ut med, är det en religiös parabel, är det en berättelse om hur klassresor går och inte går till i efterkrigstidens Frankrike, är det bara en enkel berättelse om en kvinna som inget annat vill än att laga mat och reparera sin trasiga relation med sin dotter (eller om en man som vill få allt att handla om honom)…? Svaret borde väl egentligen vara att den är allt det och mer, men tack vare att allt måste grävas ut från under vår inte-så-kära berättares röst är det lite mer av en kamp än jag skulle vilja att hitta det. Som en fantastisk måltid som hela tiden avbryts av en självgod kypare som inte vill låta en äta ifred och tvingar en att tänka mer på hur maten lagas än en vill utan att ge en all information en behöver för att göra det.

Men ändå. I slutändan, när en lägger ifrån sig dessertskeden och dricker ur det sista av kaffet och konjaken, så må där ha varit rätter en inte riktigt begrep men som helhet var det en jäkla måltid ändå, där varje liten krydda fyller en funktion. NDiaye skriver om skapande på ett sätt som vägrar dra enkla slutsatser och sensmoraler, och hon slutar med en av de vackraste scenerna jag läst på länge, inte den där sortens gräddig översöt dessert som bara gör en illamående, utan som hur mätt en än är får en att redan planera nästa besök.

Björn Waller

Publicerad: 2019-01-09 00:00 / Uppdaterad: 2019-01-08 19:08

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7604

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?