Malinka kallar sig inte längre så. Hon kallar sig Clarisse och har på alla sätt utom ett fullständigt klippt banden till den hon en gång var. Varken hennes man eller dotter vet att Clarisses föräldrar i själva verket inte alls dog i en bilolycka då hon var ung så som hon berättat. De vet inte att hennes mor sitter ensam och väntar i en lägenhet pyntad med porslinsfigurer – väntar på dotterns månatliga och av skuld tyngda besök. Lika lite vet modern om sin dotters liv, och hon anar mer än vet att det finns en familj och kanske ett eller flera barnbarn hon förnekas träffa. Och ändå bär de samma namn, modern Ladivine och dotterdottern Ladivine. Och mellan dem finns Clarisse/Malinka som ägnat sitt liv åt att hålla dem isär.

Ladivine är en roman om att göra det man anser sig behöva för att överleva, men även (och än mer) om den livslånga skuld dessa handlingar kan medföra. Malinka växer upp med sin ensamstående mor – en mor som städar för sin försörjning, en mor som enfaldigt väntar på att hennes barns far ska komma tillbaka till henne och som därför vägrar flytta ifrån den enkla bostaden. En mor som inte förstår den värld Malinka möter i skolan och som hon därför slutar fråga om. Hon är fel. Fel ursprung. Fel utseende. Fel ambitioner. Fel fel fel. Allt mer fjärmar sig Malinka från sin mor, och då hon får sitt första jobb tar hon det som Clarisse – en glad, älskvärd och självuppoffrande ung kvinna med framåtanda. Långt från den tysta, fattiga flickan från den mörka lägenheten i Bordeaux.

Förnekandet av sitt ursprung är för Clarisse vad som ger henne det liv hon drömt om, men det får konsekvenser hon varken förutsett eller förmår förstå. Det svek som förnekandet av modern innebär tvingas de båda leva med – Clarisse genom skulden hon bär på (”Hade hon inte gjort städerskans liv till ett bittert bröd?”) och Ladivine genom att tvingas svälja all ilska och värdighet eftersom rädslan att helt förlora dottern är större. Och det stannar inte vid dem. Det blir som en infektion i familjen, ett virus som slår ut deras känsla av gemenskap och driver dem isär. De gör alla det som behövs för att överleva. De sviker alla varandra. De lever alla med skulden därav.

Marie NDiayes roman är så väl ljuvlig som plågsam att läsa. I olika partier är vi olika nära romanens karaktärer, och det är just i sina karaktärsskildringar NDiaye har sin stora styrka. De är alla så väl bekanta som oförståeliga. De väljer fel, fegar ur och misslyckas samtidigt som jag har full sympati för dem alla. Det är inte lätt att vara människa liksom. Över hela historien ligger svärtan, som en lurande ångest som sipprar fram mellan sidorna. Alla dessa tillkortakommanden. Alla dessa missförstånd. Allting som plötsligt är försent.

Ladivine gör ont, just för att den är så in i märgen mänsklig. Vi skäms och vi sviker varandra. Och skulden vi därför bär på gnager i sig lite mer av oss för varje svårsomnad kväll.