”Jag är elak för att jag är ful. Om jag var söt skulle jag vara snäll.” Ibland verkar det så enkelt för 16-åriga Veronica, huvudpersonen i Victoria Larssons debutroman Ett norrländskt trauma. Om hon bara vore söt, om hon inte hade den där aknen i hela ansiktet. Då. Då skulle allt vara bra. Inte den här evigt molande vilsenheten, ilskan och mörkret inombords.

Veronica bor i Skellefteå, som hon hatar, och har hoppat av gymnasiet, där hon var mobbad. Hennes familj är minst sagt dysfunktionell; relationen med lillasystern brutalt våldsam. Pappan sticker in ett hårt ord eller en hård nypa här och var, medan mamman mest går upp i att tycka synd om sig själv. Själv verkar Veronica inte ens notera det, men i mitt hjärta skär det varje gång hon är hemifrån hela natten och ingen verkar fråga efter henne.

Så dyker han upp i tidningen, Juha Valjakkala, 23 år gammal och med långt svart rockstjärnehår. Det är 1988 och Valkjakkala är på flykt tillsammans med flickvännen Marita Routalammi efter trippelmordet på en familj i Åmsele. Det är på något sätt spännande att något så hemskt hänt så nära där Veronica bor och Juha och Marita är så unga och vackra. Tidningarna publicerar mängder av bilder och utnämner dem till ”Nordens Bonnie och Clyde”.

Veronica klipper ut allt som skrivs om dem. När rättegångarna mot dem drar igång är hon där. Hon skriver brev till Juha, och han svarar. De brevväxlar. Världen omkring henne förfasas över hur tonårsflickor kan fängslas så av brutala mördare. Samtidigt publiceras bilder på Valjakkala i tjejtidningar som Frida, tillsammans med reportage om att han är romantiskt, gillar djur och naturen och solnedgångar. Veronica får en ny sorts uppmärksamhet, av Juha, av hans advokat, av journalister. Hon får nya kompisar bland de andra som hänger på rättegångarna.

Författaren Victoria Larsson hörde själv till de där tjejerna när det begav sig, och brevväxlade faktiskt med Valjakkala. I romanen har hon skrivit egna versioner av hans brev, men efter sparade, verkliga förlagor. Den kopplingen till verkliga personer och mord har förstås bidragit till uppmärksamheten kring boken, men Ett norrländskt trauma är också en uppväxtskildring i sin egen rätt. Den undersöker varför människor kan dras till en misstänkt (och sedermera fälld) mördare – utan att för den skull ge några enkla svar – men också hur en tonårstjej, både på grund av sitt utseende och på känsloupplevelser och beteenden som liksom inte passar in i mallen, det förväntade, faktiskt kan uppleva sig som förtappad.

Veronica pendlar mellan att vilja bejaka sin egen ondska och att göra motstånd. Hon gör upprepade försök att sälja sig själ till djävulen som svajar någonstans mellan barnsliga lekar med ”anden i glaset” och existentiell desperation. Det finns både något dråpligt och något oerhört hjärtskärande i det – och på något sätt också något glädjande i att en litterär tonårstjej kan få vara så här tilltufsat vilsen och utåtagerande.