Det grön- och vitrandiga mjölkpaketet som står på köksbordet frågar och frågar, är en kompis utbytbar? Jag bryr mig inte om att svara.

Frågan kommer tillbaka till mig, som ett gnagande med små vassa tänder, när jag läser Jenny av Jonas Gardell. Ännu en gång tar Gardell med oss till Juha, Jenny, Charlotte, Cilla, Stefan och deras Sävbyholm. Läsaren känner igen dem från En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré. Jenny är (dock) en fristående fortsättning. De har alla åldrats, det har gått tjugofem år, men mycket finns kvar. Juha har fått ett brev från Jenny. Brevet vittnar om fasansfulla händelser och Juha känner sig tvungen att söka upp det förflutna. Juha har två syften med att återvända till Sävbyholm, dels behöver han möta sina plågoandar i sin strävan att sluta vara ett offer, och dels vill han söka upprättelse och förståelse för vad som hände Jenny. Läsaren får följa Juha både i nuet och genom tillbakablickar, historien om vad som hände Jenny när Juha inte var med nystas upp.

Gardell lyfter fram det betydelselösa i sina karaktärer. Han speglar identitetslösheten och visar på det hat människan kan känna gentemot sig själv, och gentemot andra. Det står, Jenny är ett monster som ska döda alla. Men hon är i sin tur också den som ska dödas. Hon är den utsatta och utstötta, den aviga, fula och hatade. Hon har ingen. Juha är inte där.

Jenny är en mörk bok. Med stor säkerhet blottar Gardell utanförskapets och mobbningens mekanismer. Han tvingar oss att se och uppleva det vi helst vill vända ryggen till, fundera över frågan vid köksbordet, frågan vi helst skulle vilja lämna obesvarad. Jenny gör ont att läsa, men Gardell lyckas samtidigt genom humor, förståelse och förlåtelse göra det till någonting bra och vackert. Detta är ett konststycke. Så blandar också Gardell på sitt eget unika vis ironi med medmänsklighet, han har en träffsäkerhet vad gäller det ljusa i livet såväl som det mörka och han portionerar dem med briljans.

I likhet med tidigare romaner, skapar Gardell sin berättelse genom en allvetande berättare och en jagberättare, där gränsen inte är tydlig mot författarjaget. Och där finns också en filosof, som med sina betraktelser och funderingar stundom tillfogar berättelsen ett djupare skikt, men vid något fall också tar udden av den lite grann genom att säga att han kan minnas fel. Det är en mognare berättarröst, de frågor som ställs har djupnat och skrattet är inte längre lika framträdande, vi möter i Jenny gentemot tidigare böcker, de typiska gardellska inslagen är lite mer nedtonade. Gardell lyckas här skapa försoning och insikt. Allt är för jävligt och det handlar om att resa sig upp och gå, men i detta också att släppa taget. Sluta vara ett offer. Man måste inte lyda, man måste inte stanna kvar och den som stannar är delaktig.

I mitt tycke är Jenny något av det bästa Gardell skrivit. Och framför allt är det en viktig bok. Till alla de unga människor som känner sig utanför, till alla dem som skär sig själva, som svälter eller hetsäter, till dem som inte har i sitt hjärta att släppa in andra eller att våga vara. Till alla dem som någon gång handlar orätt. Jenny har gjort avtryck i mig och är en bok jag bär med mig.