På omslaget till denna pocket upplaga av En komikers uppväxt finns målningen ”Blir du lönsam lille vän?” av Peter Tillberg. Den föreställer ett klassrum där bänkraderna är fyllda av små bleka barn. Bänkarna är av trä och ser precis ut som de gjorde i min låg- och mellanstadieskola. Frågan är slående, för visst var det väl därför vi satt i dessa bänkar, för att just bli lönsamma? Jonas Gardell beskriver i sin bok den egna uppväxten i ett samhälle norr om Stockholm. Valet av omslagsbild är speglande. Inte någon av de avbildade barnen ler. I skolan ler man inte, där skall man socialiseras in i samhället. I det samhället skall man sedan leva och sträva tills man inte lever längre och slipper.

Juha Lindström bor i Sävbyholm. Det är ett lugnt och bra område som skall ge barnen en god uppväxt och föräldrarna en välansad trädgård med solur. Juha har en mamma, en pappa och en lillasyster. Innan Juha börjar skolan finns inte mycket som skuggar hans horisont. Visst bråkar mamma och pappa en del men de har inte ännu börjat hålla ihop endast för barnens skull. I skolan öppnas en värld av de som passar in och de som inte gör det men hemskt gärna vill. Juha befinner sig inte lägst på hackordningen men heller inte i det gäng som räknas. Här gäller det att behärska spelets regler och spela sina kort väl. Det är en konst att hamna på den fjärde platsen vid matbordet. Först måste Juha komma före alla de andra fjärdeplatsaspiranterna men sedan gäller det att inte hamna före Stefan och Lennart eftersom de då kan tänkas byta bord.

Det finns bara en människa som Juha inte behöver muta och det är Jenny. Hon bor i huset bredvid och har precis som Juha ingen självklar plats i skolans hierarki. Men varje gång Juha har chansen att få höra till överger han Jenny. Så är spelet och Jenny vet ju att han alltid kommer tillbaka, men ändå. Thomas är den som finns i botten av skalan. Han är ohjälpligt utanför och det är så det är. Ingen kan heller någonsin bli vän med Thomas för då skulle ju även denne halka ner i botten.

Det är en fasa att ta del av den barndom som är Juhas. Visst är väl allt ganska bra fast klasskompisarna är dumma, fröken super och föräldrarna bråkar men tänk om han hade blivit född i Biafra, då hade han svultit ihjäl, så tacksam det är vad han skall vara! Att gå i skola på sjuttiotalet medförde inte en möjlighet att tala om mobbning. Alla skulle vara snälla och var de inte det så fick man väl prata ut eller skylla sig själv. Barnen är så utlämnade att ingen rättvisa någonsin finns. Det gäller bara att stå ut tills man blir stor. Så stor att man kan flytta och aldrig någonsin mer komma tillbaka.

Jag försöker att minnas min egen skolgång. Jag har minnen av orättvisa och vanmakt över att ingen vuxen lyssnade alls men vad jag inte minns är om det var någon som for riktigt illa. Jag hoppas innerligt att jag inte minns just för att det inte finns något att minnas och inte för att det är för farligt att låta sig komma ihåg. Jag måste fråga någon om hur det var. Jag har ju till skillnad från Jonas Gardell många vänner kvar från mina uppväxt år och kan utan större svårigheter spåra alla som gick i min mellanstadieklass. Kanske växte jag upp i en idyll, kanske var det den bästa av världar.

Detta är en bok om att växa upp och överleva. Den är så sorgset sann och så krasande verklig att det är svårt att läsa men det är ännu svårare att låta bli. Jonas Gardell ger den fasa som många upplevt ord. Det är mycket lättare att prata om något som det finns ord på än något som är onämnbart. Läs den därför, låt dig minnas. Välj sedan att minnas det du önskar och glömma det som är bättre glömt.