Gunn Haven, eller Professorn som hon kallas, har flyttat ut till Magnas hus på den danska landsbygden. Hon går med riktning i steget, till vakttornen som finns däromkring, till ängarna och hagarna, för att stirra upp mot natthimlen. Det är vad hennes yrkesliv handlar om: stjärnorna, gammastrålarna och alltings början. Men vad som var tänkt att bli en tillvaro för Gunn att arbeta på Verket, blir något annat. Det blir dagar av tänkande, strövande i bygden och ständiga inkräktanden från byns invånare, vare sig det handlar om en dispyt om privata ägor eller besök från den rostluktande tonårsflickan Jenny. Det ska visa sig att Gunn som levt med blicken mot himlen större delen av sitt liv, kommer tvingas sänka den marknivå.

Dorthe Nors Rymd handlar om att leva instängd i murar man själv har satt upp, och plocka ner dem sten för sten. Nors, som är internationell erkänd och finns översatt till 25 språk, skriver stramt och med meningar som pendlar mellan tanke och handling:

Vi måste vara som redovisningskonsulter: Data kan bara tolkas trovärdigt om man inte förivrar sig, och där hade hon hinkens handtag i handen.

Vi får följa Gunn under vårhalvåret och i takt med att världen tinas upp verkar Gunn också göra det. Hon hanterar en tillvaro där hon vill fortsätta ta hand om honom som hon kallar ”pojken”, men samtidigt vet att hon måste släppa taget om – han är vuxen nu, och dessutom är han inte hennes. Gunns minnen från barndomen sipprar in i nuet, hennes blick på omvärlden är avvaktande och ibland avslagen: Gunn är en kvinna som, kan man läsa både på och mellan raderna, har blivit sviken av andra människor och som har behövt vända sig till mätbara fenomen och storheter som, i alla fall på pappret, får mänskliga relationer och problem att bli små. Under denna vår i sin gammelfasters hus lär hon sig dock att ingen människa är en satellit, och att moderskap – eller i alla fall mentorskap – kan komma i olika former.

Tyvärr är det irriterande att befinna sig i Gunns huvud, eller i alla fall i Nors skildring av hennes tankevärld. Rörelserna från det inre till det yttre, upphackandet av språket, Gunns utstuderade sätt att hantera övermäktiga känslor genom att kasta ur sig ”Betelgeuse” i tid och otid skaver och tar fokus från de teman som trots allt är stora och viktiga i den här boken. Dessutom går det för långsamt, är för långdraget. I slutet är man glad för Gunns skull när hon tycks ha kommit över sin ensamhet, men också lite för sin egen skull. Hennes tankeflöde har pågått länge då, äntligen händer något som är viktigt på riktigt.