Jag var ett barn, jag hade begränsade referensramar. Dessutom var jag raka motsatsen till Yvonne ifråga om att uppfatta vad andra människor gjorde och sa. Yvonne hade alltid sett mer än det uppenbara, och ofta såg hon saker som inte ens fanns. Jag såg och hörde i stort sett bara det som ögat och örat uppfattade, det som var påtagligt och entydigt. Jag tolkade inte, spekulerade inte, överdrev inte – inte då i alla fall, inte när jag var barn. Jag betraktade, jag lyssnade. Å andra sidan – eller kanske just därför – uppfattade jag oftast det jag såg och hörde korrekt.

Pia-Lisa, bokens huvudperson och berättare, är en ohyggligt irriterande och förnumstig karaktär och jag tar som läsare snabbt parti för systern Yvonne, systern som klarar av att läsa mellan raderna och förstå saker. Pia-Lisa begriper ingenting och som läsare ligger jag steget före hela tiden. Det är en berättarstil som fungerar i början av romanen när Pia-Lisa fortfarande är ett barn. Då känns det logiskt att jag som vuxen begriper mer än hon gör. Men i den senare delen av romanen blir berättargreppet mest tröttsamt. Som ung vuxen lägger Pia-Lisa dessutom till ytterligare en otrevlig egenskap, hon blir egoistisk och empatilös mot de människor som uppenbarligen älskar och bryr sig om henne.

Om historien som berättas är förutsägbar så vägs den upp av en exakthet i beskrivningen av vardagliga detaljer som är fascinerande. En exakthet som man bara kan få om man betraktat sin omgivning noggrant och verkligen reflekterat över hur det känns med trampande kattassar och hur snö ser ut mot bilens vindruta. ”Jag betraktade, jag lyssnade” invänder Pia-Lisa i citatet ovan mot sin systers tolkande och spekulerande. Den blicken har uppenbarligen Ninni Holmqvist också. Och den blicken uppskattar jag mycket och det är den som får mig att överhuvudtaget läsa vidare.

Så vad handlar boken om då? Om en uppväxt på 60-talet och 70-talet med tidstypiska detaljer och med invävda händelser från världshistorien. Om en familj med två hårt arbetande föräldrar, en känd, folkkär pianist och en översättare. Två systrar som inte kommer särskilt väl överens och en barnflicka som är huvudpersonens allt. Den handlar om homo- och bisexualitet och om relationer och otrohet. Ja, det mesta trycks in och när jag slår ihop pärmarna efter att ha läst sista raden så kan jag inte riktigt säga vad den ville säga mig – egentligen?