Jag har alltid haft svårt för begreppet generationsroman. Idén om att en hel era ska rymmas i ett enskilt verk, ofta befolkat av ett antal personer som för tillfället är unga och längtande, känns för det mesta befängd. Den litterära verkligheten fylls lätt av ytliga tidsmarkörer – industriområdesklubbar, hippa gallerier – eller andra företeelser begränsade till grupp, klass, eller geografiskt område. Kanske känner du igen dig, kanske blir generationsromanen mer en manual för ett liv du skulle vilja leva, snarare än något du faktiskt lever.

Lyra Ekström Lindbäcks Ett så starkt ljus har kallats generationsroman, men är långt ifrån någon ytlig historia som lämnar läsaren utanför och helhjärtat uppgår i flärd och lokala detaljer. Huvudpersonen Sara kämpar för den lesbiska kärlekens självklarhet i en tid som tyvärr fortfarande är allt för präglad av heteronormativa mönster. Sara förälskar sig. I Joanna, skådespelerskan som inte vill ta ordet lesbisk i sin mun. I Linnéa, som är lika märkligt undanglidande som fascinerande. Och i C, som vägrar definiera sig utifrån ett tvåkönssystem. C – som Ekström Lindbäck redan från första mötet skriver fram oerhört levande, ja så tydlig att det känns som om det är här ljuset bryter fram i boken:

”Se? Som i titta” frågar hon roat, och jag behärskar min lust att sparka henne på smalbenet.
”Som i bokstaven C”, svarar hen lugnt och vänder sig mot mig i stället. Räcker fram handen, håller kvar den lite för länge och ber mig upprepa mitt namn som jag mumlat alldeles för lågt.
”Sara” säger jag och känner de torra kalla fingrarna leka lite med mina knogar, blir nästan torr i halsen av nervositet.
”Trevligt” säger C. Och strax är jag innesluten i en sådan där bubbla som jag har sett hen skapa med andra hela kvällen.

Det är, naturligtvis, en trånande människas upplevelse. Romanen är lika drömskt längtande som den är sårig och synliggör de icke-heterosexuella relationernas villkor i allt från dialog till gester. Det slår mig att Ekström Lindbäck gör det som egentligen borde vara ett minimikrav för de flesta romanförfattare. I stället för att skildra schabloner och kön, gestaltar hon människor utifrån människors faktiska handlingar, och inte hur de förväntas handla. Sara är en tänkare och betraktare. Hon tänker genom skrivandet, som sker parallellt med romanens handling. Genom Saras penna bjuds läsarens in att delta i reflektioner inte bara över normer och tillstånd, utan också över det nyss genomlevda ögonblicket. Ibland går det till överdrift, blir för mycket essä och för lite roman och jag önskar mig mer av det intensiva åskådarperspektivet som kännetecknar Sara. Det är där jag uppskattar henne som mest.

Men där Ekström Lindbäcks förra bok, Tillhör Lyra Ekström Lindbäck, var allt för litterärt teoretiserande och självsäker i sin röst, är Sara i Ett så starkt ljus alltjämt prövande. Skrivandets makt som tema går igen även här och blir en viktig faktor i något för mänskligheten väldigt grundläggande; nämligen att bli synlig på samma villkor som alla andra. Att få finnas till, oförställd. Eller som Saras vän Emil uttrycker det i slutet av romanen:

”Även om man skulle vilja smälta in, uppgå i deras värld utan friktion, så kan man aldrig göra det utan att ljuga för sig själv.”

[…]

”Du skriver för oss, eller hur?”

Saras skrivande persona i kombination med Ekström Lindbäcks sätt att skildra den förälskade människans förmåga att se allting skarpare, gör det här till både en av höstens vackraste, men också mest trängande romaner. Ekström Lindbäck skriver inte bara för Sara, Emil, C och andra som inte ryms i den heteronormativa fållan. Hon skriver för alla, för att de ska få veta.