Recension

: Saker som vi döljer
Saker som vi döljer Laurie Frankel
2017
Printz Publishing
9/10

Normbrytande familjelycka

Utgiven 2017
ISBN 9789177710080
Sidor 358
Orginaltitel This Is How It Always Is
Översättare Åsa Brolin
Först utgiven 2017

Om författaren

Laurie Frankel är en amerikansk författare och journalist. Hon debuterade 2010 med romanen The atlas of love. Frankel har även skrivit för bl.a. The Guardian och The New York Times. Hon bor i Seattle med sin make och deras dotter.

Laurie Frankel – författarens hemsida

Sök efter boken

I den här recensionen har jag använt samma pronomen som författaren, det vill säga ”han” och ”honom” när det gäller bokens början, och ”hon” och ”henne” när det gäller bokens senare delar.

Saker som vi döljer är berättelsen om de sju medlemmarna i familjen Walsh-Adams, och om hemligheten de lever med. Efter att ha fått fyra pojkar är föräldrarna Rosie och Penn säkra på att deras femte barn kommer bli en flicka. Sedan föds Claude, och Rosie försonas med att hon blev mor till en femte son istället för den efterlängtade dottern. Allt eftersom tiden går verkar det dock mer och mer som att Claude inte är pojken de förutsatt att han var. Claude vill bli kock när han blir stor, eller veterinär, eller en glasstrut. Och flicka.

”När jag blir flicka, kommer jag att börja om från början då?”
”Hur menar du?”
”Från att vara bebis.”
”Jag förstår inte riktigt, älskling.”
”Måste jag börja om som flicka och växa upp en gång till? Eller kommer jag att bli en flicka som är i samma ålder som jag när jag blir flicka?”
”Nu hänger jag inte med”, sa Rosie.
”Jag vill bli en liten flicka när jag blir stor, men när jag är stor är jag ju inte liten längre.”
”Okej, då fattar jag.” Det gjorde hon inte. ”Jag tror inte att du kommer att vilja bli en liten flicka när du blir stor. Och inte ett tåg, en katt eller en glasstrut heller.”
”För det är bara löjligt”, sa Claude.

Något jag verkligen gillar i Saker som vi döljer är att Rosie och Penn är så fina föräldrar. De är visserligen lite förbryllade över varför det är så viktigt för deras yngsta barn att få ha klänning på sig, men de accepterar det. De är oroliga över hur människor ska reagera när Claude dyker upp i bikini istället för badbyxor på badplatsen, men de har sett hur lycklig Claude är i sin blommiga bikini, och vägrar ta den lyckan ifrån honom. De är medvetna om att världen inte är en tolerant plats som snällt accepterar könsöverskridande beteende, men de vägrar begränsa Claude för att krympa ner honom till att platsa i en trång och kantig könsroll som gör honom olycklig. Det är den ständigt återkommande paradoxen i boken: de vill att Claude ska kunna uttrycka sig fritt och vara den han är, men är samtidigt livrädda för att de därmed utsätter Claude för situationer som kommer göra honom olycklig (hånfullhet från oförstående människor, mobbing, utanförskap). Och samtidigt blir Claude djupt olycklig av att behöva vara och bete sig som en pojke. Hur gör man för att balansera en sådan livssituation på bästa sätt?

Till slut väljer familjen att flytta till en helt ny stad och börja om från början. Claude får leva som Poppy, och blommar upp när hon får vara flicka på heltid. Familjen hade nog egentligen inte som avsikt att dölja Poppys transidentitet, men ju längre tid som går där utan att de nämner att Poppy en gång var Claude, desto svårare blir det att ta upp. Och på sätt och vis är det ju så himla onödigt – vad angår det andra människor vad Poppy har under kläderna? Hon är så tydligt en flicka på alla sätt som räknas, och att hon anatomiskt skiljer sig från många andra flickor borde inte spela någon roll över huvud taget. Så hemligheten om Poppys anatomi fortsätter hållas, tills den växer sig för stor och hotar att omkullkasta allt de byggt upp i sin nya stad.

Att Saker som vi döljer berör ämnen som är viktiga för mig är ingen hemlighet. Jag är anhörig till en transperson som jag älskar av hela mitt hjärta, och jag är fullständigt övertygad om att den delen av könsidentiteten som spelar roll är den som du själv identifierar dig som. Vad människor har mellan benen rent anatomiskt angår ingen annan än dem själva, och att tro att kön bara avgörs av könskromosomer är både naivt och felaktigt. Jag är glad att transbarn nuförtiden har möjlighet att få hormonblockare så att de slipper lidandet i att genomgå fel pubertet. Det här är sådana totala självklarheter för mig, och även för familjen i boken.

Jag har sett Saker som vi döljer anklagas för att vara sentimental, något jag absolut inte håller med om. Däremot är vi vana vid att alla berättelser om transpersoner är tragiska sådana, och det gör att Saker som vi döljer verkar ohämmat positiv. I de genomsnittliga berättelserna om transpersoner är lidandet det som står i centrum. Föräldrar och anhöriga är oförstående, vården otillräcklig, och orimligt stort fokus läggs på själva transitionen. Tyvärr är vardagen för många transpersoner förskräcklig, det är inget man kan blunda för. Men positiva och lyckliga exempel behövs också. Det gör också böcker som Saker som vi döljer så viktiga, eftersom de ger hopp. Jag hoppas att föräldrar till transbarn kan läsa Laurie Frankels berättelse och inse att det finns lyckliga slut för deras barn också, även om vägen till lycka inte är spikrak och allt känns hopplöst ibland. Alla andra borde också läsa den, eftersom det är en vansinnigt viktig bok. Familjelycka finns även i ovanliga konstellationer, och det är livsviktigt att komma ihåg det.

Katze Collmar

Publicerad: 2018-01-16 00:00 / Uppdaterad: 2018-01-15 21:21

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7218

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?