Recension

: Madame de Sévignés brev
Madame de Sévignés brev Madame de Sévigné Arne Melberg (red.)
2018
Atlantis
8/10

Klassiska brev från 1600-talet

Utgiven 2018
ISBN 9789173539647
Sidor 261
Orginaltitel Lettres de Madame de Sévigné
Översättare Arne Melberg
Först utgiven 1725

Om författaren

Mme de Sévigné föddes som Marie de Rabutin Chantal i Paris år 1626. Hon gifte sig som 18-åring med adelsmannen Henri de Sévigné. Som ung, välbeställd änka med de rätta kontakterna i Paris societet och aktiv i den tidens litterära salonger började hon skriva brev till vänner och släktingar. Hon dog 1696.
De flesta av de mer än 1300 breven (avskrifter) är riktade till hennes dotter och avspeglar 1600-talets societetsliv – men även vardagsliv – i Paris och Frankrike. Hon umgicks bland annat med Nicolas Fouquet, La Rochefoucauld och Madame de La Fayette. Madame de Sévignés brev hör till världslitteraturen och gavs ut år 1948 i svensk översättning av författaren och kulturjournalisten Stig Ahlgren. År 2018 gavs breven ut i en ny svensk språkdräkt och nytt urval av professor emeritus i litteraturvetenskap, Arne Melberg.

Sök efter boken

Att ta sig an Madame de Sévignés brev är att kasta sig in i en värld främmande från vår samtida. Samtidigt märker man snabbt att det sena 1600-talets Paris och dess societet inte är så olik vår vad gäller yta, politik, maktkamper, rättegångar, föräldrakärlek, giftermål … ja, all mänsklig strävan och självupptagenhet.

I dag har vi de sociala medierna och nätet där, enligt forskning, omkring 10 % av befolkningen lägger ut sina bilder och krior från sin (o)glamourösa vardag – skulle madamen levt idag hade hon säkert både instagrammat och twittrat om sin dotter (mest) och son (mindre), men särskilt vännerna (manliga och kvinnliga), Parislivet och hovet. Högst antagligen hade hon varit en influencer med tusentals följare – hennes brev har bevarats över århundraden och lästs och citerats i otaliga verk, till exempel i Marcel Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt.

Madame de Sévigné skrev brev, främst åt dottern men även åt släktingar och nära i sin vida bekantskapskrets. Hon rapporterar om rättegångar, hovliv, stadsliv i Paris och umgänge i societetens salonger. Vid den här tiden levde hon i kvarteren av det som då kallades Place Royale (i dag Maraiskvarteren) i närheten av det kungliga slottet Louvren och senare i det hus som i dag är Paris stadsmuseum, Hôtel Carnevalet. Kungen är Ludvig den XIV och byggnationen av slottet i Versailles är i full gång. Otaliga 1600-tals namn passerar revy: Foquet, Molière, Racine, Blaise Pascal, Madame de la Fayettte (en av hennes närmaste väninnor) … Hon redogör för allt där hon rör sig: på teatern, vid hovet, på kyrkliga mässor. Men hon diskuterar också graviditeter, kondomer, ammor, frisyrer, ädelstenar på svärd och rockar …

Som änka hade madamen en förmögenhet (noterar gillande att hon hade ett äktenskapsförord) som räddade henne från ekonomisk ruin i samband med makens utsvävningar och död i en duell. Maken nämns knappt även om hans adliga band och gods för henne till Bretagne sommartid. Även sonen verkar vara av svagare virke och hon ordnar hans affärer och kärleksliv. ”Aktriser” har hon tydligt nog av på grund av hans förbindelser och även kurtisanen Ninon (Ninon de Lenclos, 1616 – 1706) får sina pikar, en dam som både Madames make och son hade förhållande med.

Hon är både diskret och öppenhjärtig – och fördomsfri. Sällan uttalar hon sig direkt elakt trots att hon med all sin bildning – hon kan sin antika litteratur och samtidens verk, även inom den italienska och spanska världen vars språk hon behärskar och lärt sin dotter (!) – jämför ofta och ironiserar med hjälp av kända, litterära figurer. Hennes intelligens är påtaglig: hon är spirituell och verkar vara i sitt esse när hon med språket tecknar allt hon upplever.

Något märklig kan den ensidiga kommunikationen verka: men hon frågar, svarar, bönar, ber och upprepar. Breven besvaras med fördröjning – ofta väntar hon på svar (till exempel från dottern Françoise, gift med greven de Grignan, guvernör i Provence, och dit postgången tar minst en vecka) men skriver under tiden nya brev. Trofast redogör hon för ett ämne till slut.

Så här inleder hon ett brev till sin kära kusin och förmyndare Coulanges i december 1670:

”Jag skall berätta för dig något alldeles fantastiskt, något alldeles häpnadsväckande, något alldeles tokigt, något alldeles mirakulöst, något alldeles svindlande, något alldeles oerhört, något mäkta besynnerligt, något helt otroligt, något absolut oväntat, något väldigt stort, något väldigt litet, något mycket sällsynt, något mycket banalt, något hemskt sensationellt, något till idag absolut hemlighållet, något över alla gränser märkvärdigt, något av alla avundat, med andra ord något som det bara finns ett tidigare exempel på under seklernas lopp (och då var det falskt alarm), något som man knappt kommer att tro på i Paris, och hur skulle man då kunna tro på det i Lyon? Något som kommer att få oss alla att ropa Gud sig förbarme, något som kommer att göra vissa damer över sig av förtjusning, något som kommer att utspelas på söndag, och åsyna vittnen kommer att tro att de ser spöken på ljusa dan, något som ska ske på söndag men kanske inte ägt rum om måndag. Nej, jag kan inte säga det. Gissa! Ni får tre försök. Ni ger upp? Nå, då får jag väl tala om det. M. de Lauzun ska gifta sig i Louvren om söndag och gissa med vem! Ni får fyra försök, tio, hundra …”.

Skrivglädjen och förtjusningen är det ingen brist på. Omständligt – men som läsare lockas man med när hon suger på karamellerna. Man kunde gott säga att hela brevsamlingen andas devisen ”Jag skriver, alltså finns jag till” (Scribo – ergo sum) – här min omändring av de kända orden av en annan 1600-talsparisskribent, filosofen René Descartes: ”Jag tänker – alltså finns jag till” (Cogito – ergo sum).

Naturligtvis följer man som läsare Madamen inte alltid tätt i spåren – varje enskild detalj, namn blir för mycket. Men om man någonstans känner en klockarkärlek till Paris och allt som där timat och kanske studerat, vistats i städernas stad så läser man översiktligt med igenkännandets glädje och tacksamhet över bearbetningen och nyutgivningen av breven. Inspirerande med en riktig klassiker av en äkta madame!

Textutdrag (Visa/göm)

Barbara Strand-Blomström

Publicerad: 2019-02-15 00:00 / Uppdaterad: 2019-02-13 16:56

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7642

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?