Det är inget fel på Åsa Ericsdotters dystopi Epidemin. Det var bara en annan sorts bok än vad jag förväntade mig. Jag var inställd på vass samhällssatir, men fick i handen en dussindeckare. Inget ont om dussindeckare, jag slukar nästan en i veckan. Det är bara det att det blir fel om man förväntar sig en måltid a la prisbelönt Guide Michelin-restaurang men istället får en pizza.
Epidemin är ett försök att göra upp med samhällets hälsohets och viktfixering. Den tar sin avstamp i ett framtida Sverige, där det politiska stjärnskottet Johan Svärd tagit regeringsmakten efter att ha gått till val på att svenskarna ska bli smala igen. Naturligtvis stannar hans önskan om att infria vallöftet inte vid hårdför propaganda (även om den är nog så illa), utan människor över ett visst BMI får sparken, kaloriintaget står utmärkt på såväl matförpackningar som restaurangmenyer, kyrkorna är utbytta mot gym och nyfödda bebisar genomgår gastric bypass.
Men vad händer när svenska folket ändå inte går ned i vikt som det ska? Utan att avslöja för mycket kan jag väl säga att Svärd kommer på en slutgiltig lösning…
Som sagt, Epidemin är inte dålig. Men författaren gör det alltsom oftast väldigt lätt för sig. Till exempel så kan man fråga sig varför människor inte reagerar kraftigare när deras anhöriga plötsligt försvinner? Att de inte undrar vad de där ”hälsolägren” egentligen innebär, och varför de inte får några livstecken från sina släktingar som slussats dit. Slutet, när omvärlden får upp ögonen för vad som försigår i Sverige, är också otillfredsställande. Finns liknande tendenser till hälsoshets inte i andra länder?
Kanske är Epidemin mer lämpad för de som ännu inte funderat över hälso- och smalhetsen eller upptäckt body positivity-rörelsen. För mig personligen sa den egentligen ingenting nytt, även om den var underhållande för stunden.
Publicerad: 2019-02-16 00:00 / Uppdaterad: 2019-02-13 16:36
Inga kommentarer ännu
Kommentera