Camilla Stens debutroman, dystopiska En annan gryning, har ett gäng år på nacken när den dyker upp på min radar. Sånt känns ju alltid lite störigt, när man helst vill föreställa sig att man har stenkoll på utgivningen (vilket verkar alltmer omöjligt på dagens bokmarknad), men här bidrar det onekligen också till en viss tyngd. Det känns i magen att det här borde vara skrivet alldeles nyss.

En annan gryning utspelar sig ett par decennier framåt i tiden, i ett lätt igenkännbart men samtidigt annorlunda Stockholm. Sverige är en sluten apartheidstat, styrd av ett icke namngivet främlingsfientligt parti. Medborgarna är uppdelade i klasser, baserade på biologiskt ursprung och med olika rätt till välfärd, till utbildning, vård, bostad och arbete. De med låg social status kämpar för överlevnad och existensberättigande. De med hög status har betydligt mer att förlora. Det är ett obehagligt trovärdigt sätt att styra med hjälp av rädsla och privilegier.

Fantastik blir lätt framtung med allt som behöver förklaras. Så inte En annan gryning. Camilla Sten kastar oss in i huvudpersonen Isas vardag, där tunnelbanan stoppas på grund av demonstrationer – det är den 30 november – och resenärerna tvingas passera extra kontroller på väg till ersättningsbussar.

De flesta i vagnen ser ut att vara C eller D, och det är som det brukar vara. De som har ett litet svart A eller B i sitt pass behöver inte leva med de ständiga förseningarna, de gnisslande spåren, den unkna stanken. Alla omkring mig har något att frukta. Det är inte svårt att hitta en förevändning för att gripa en eller två av dem. För sådana som dem finns inga undantag och inga marginaler, och det gör det inte för mig heller, egentligen. Inte nu längre.

Isa tillhör en liten grupp aktivister som kallar sig Vita rosen. Det är inte det enda i romanen som har en bismak av tyskt 1930-tal – regeringspartiet kom till exempel till makten 2033, får vi veta. Men gick det verkligen rätt till?

Isa och de andra i gruppen lever i en ganska planlös tillvaro av motstånd. När det plötsligt blir för sent att gå tillbaka till vardagen och låtsas som ingenting är inte alla beredda på det. Ingenting är självklart. Är deras motstånd verkligen värt priset? Finns det en mening med det de gör?

Det känns på många sätt som en trovärdig skildring av en grupp bestående av individer med olika anledningar att ha hamnat där de har hamnat. Det är inget glamouröst, actionfyllt eller ens alltid helt genomtänkt motstånd de gör, men någon måste väl göra det?

Jag kan inte påstå att personerna eller intrigerna är särskilt levande inom mig ett tag efter att jag slagit igen den här boken, men det finns annat som gör den klart läsvärd. Dystopin är ett så drabbande och klargörande sätt att tänka politiskt, som nyhetsrapporteringen sällan hjälper lika mycket med. I det som verkar vardagligt käbbel och strategi finns en riktning, där det som var osägbart för några år sedan plötsligt är självklart och vardag idag.

Dystopin hjälper oss att höja blicken. Att ställa den livsviktiga frågan: vart är vi egentligen på väg?