Recension

: Gileads döttrar
Gileads döttrar Margaret Atwood
2019
Norstedts
8/10

Välsignad vare frukten

Utgiven 2019
ISBN 9789113098838
Sidor 442
Orginaltitel The Testaments
Översättare Annika H Löfvendahl och Inger Johansson
Först utgiven 2019

Om författaren

Margaret Atwood har publicerat lyrik, noveller, romaner och essäistik och är en av Kanadas mest uppburna författare – hon har mottagit mer än 55 nationella och internationella utmärkelser. År 2000 fick hon Bookerpriset för Den blinde mördaren. Hon föddes 1939 i Ottawa, Kanada. Hennes hemsida finns här.

Sök efter boken

Få böcker har varit så efterlängtade så länge som Gileads döttrar – uppföljaren till Tjänarinnans berättelse (A Handmaid’s Tale). Margaret Atwood har varit en produktiv författare och skrivit många uppskattade böcker de senaste decennierna, men först efter mer än trettio år kom uppföljaren till den populära dystopin. Timingen med den omåttligt uppskattade HBO-serien är knappast ett sammanträffande, men den politiska riktning som USA har tagit de senaste åren lär också ha spelat in. Tanken på en religiös-fascistisk statskupp som förvandlar USA till Gilead är inte så långsökt som den en gång har varit.

Till skillnad från Tjänarinnans berättelse som var berättad helt och hållet ur Offreds perspektiv, så har Gileads döttrar flera berättare. Vi får följa den fruktade Tant Lydia, som figurerade i den första boken, men också Agnes, en privilegierad flicka från en överklassfamilj i Gilead, och Daisy, en till synes oansenlig tonårstjej från Kanada. Det här är en styrka i boken – vi vet redan hur tjänarinnornas vardag såg ut, men med de nya perspektiven får vi se andra sidor av livet i Gilead.

Personporträtten av Lydia och Agnes är välgjorda och trovärdiga, och uppfriskande nyanserade. Med Offreds bild av den skräckinjagande och sadistiska Tant Lydia i bakhuvudet är det fascinerade att få höra om hennes bakgrund som familjerättsadvokat, och se henne visa både omtanke och välvilja. Det är också ett välkommet perspektiv när Agnes börjar sin berättelse med att säga att jo – Gilead var en sjuk och ond plats, men det fanns också mycket som var vackert. Det fanns kärlek och tillgivenhet och vardag, som på alla andra platser.

Porträttet av Daisy är tyvärr klart mindre intressant än de andra. Hennes tonårstrotsighet är irriterande, och hennes sorg över att bli brutalt indragen i Gileads intriger berör inte så mycket som den kanske kunde ha gjort. Hennes del av berättelsen är också bitvis ganska långsökt – anledningen till att hon måste arbeta med motståndsrörelsen Mayday och åka till Gilead är inte alls trovärdig för mig.

En desto mer trovärdig och obehaglig aspekt är när Atwood redogör för relationerna mellan Gilead och omvärlden. Nog för att man i Kanada demonstrerar mot Gilead-regimens terror, men när det kommer till kritan är regeringen angelägen om att hålla goda relationer med den viktiga handelspartnern. Och det gäller inte bara Kanada, utan resten av världen också. De flyktingar som med fara för sina liv lyckas ta sig ut ur Gilead har svårt att hitta någonstans att ta vägen, för ingen vill stöta sig med en stor och mäktig granne. Jag önskar att det kändes mindre välbekant.

Gileads döttrar är på det hela taget värd den enorma hype som har föregått den. Språket är vackert och kraftfullt även i översättning, och tematiken obehagligt dagsaktuell. Den är medryckande utan att hänge sig åt cliffhangers eller dramatiska biljakter. Praise be.

Katie Collmar

Publicerad: 2019-10-14 00:00 / Uppdaterad: 2019-10-13 02:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7881

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?