Att Sara Lövestam fått delar av svenska folket att faktiskt intressera sig för grammatiken i vårt röriga gamla språk är en stor bedrift. Om Grejen med verb, Grejen med substantiv och pronomen och Grejen med ordföljd bara vore humoristiska uppfräschningskurser på det där man sov sig igenom på svenskalektionerna hade det kanske varit tillräckligt. Men det som slagit mig från början är hur Lövestam lekfullt, men samtidigt på blodigt allvar, hela tiden sticker små hål i antagandet att språkets regler är hårda och omutliga. Hur mycket plats det finns att ta i språket – och i det samhälle det speglar – speciellt om man vet hur det fungerar. Mitt i genusdebatter och assimileringskrav har hon ställt upp ärans och hjältarnas språk mot de (eller dem (eller vafan, dom)) som vill sätta upp oföränderliga gränser och renhetskrav, visat språket som något levande, fullt med möjligheter.

Det lilla substantivet meddelade glatt varje främling som det mötte: ”Jag är ett substantiv!”
En dag mötte det lilla substantivet en språkpolis. Vid den glada hälsningen höjde språkpolisen bara på ögonbrynet och svarade: ”Nej. ‘Jag’ är ett pronomen.”
”Kul för dig!” svarade substantivet glatt.

Att hon nu i senaste boken gör det i form av sagor är väl på sätt och vis rätt naturligt. Om Tage Danielsson-influenserna tidigare mest funnits i formuleringar och blinkningar gör hon nu nästan en rak cover på Sagor för barn över 18 år med grammatiktema; 14 korta sedelärande berättelser om hur språk fungerar, vilket både låter henne bli lite tydligare i berättandet, queera till grammatiken ännu mer, och (vilket jag gissar är en lättnad) slipper hålla sig till bara en enda ordklass eller tema. För att förklara kasus berättar hon alltså en saga om kärleken mellan en ungersk riddare och en modig prins, sagan om hur Imperfekt blev Preteritum ekar identitetsfrågor, stridigheter mellan två auktoritära världsledare handlar om huruvida jag är starkare än du eller starkare än dig… Ni fattar. 

Det var en gång en katakres som var ute och körde i vind. Plötsligt fick den se två kålsupare som stod vid vägkanten och bråkade, som ju kålsupare ofta gör. Katakresen stannade till och kastade ett getöga på dem.
”Vilket äckligt öga!” utropade den ena kålsuparen. ”Nu ska du allt få!”

Och visst är det roligt. Lövestam har en ton som gör att hon aldrig blir påstridig (även om så många språkpoliser sätter livet till att det blir lite oroväckande) och åratal som SFI-lärare och språknörd har gjort att hon kan få de konstigaste språkegenarter att bli fullt begripliga. De som gillade de tre första böckerna lär gilla detta, och de som börjar här får hjälpsamma hänvisningar där de andra böckerna har mer i ämnet. Samtidigt gör det också att boken känns lite som en samling utökade fotnötter. Grejen med verb kändes så fräsch delvis för att den hela tiden hade allt vi gör i centrum och byggde både grammatiken och allt annat utifrån det. En viss mättnadskänsla börjar infinna sig. Inte en obehaglig sådan, men … Jag hoppas att den Sara Lövestam som skrev Udda och Hjärta av jazz inte bara får skriva roliga grammatikor och deckare åt vinstmaskinen Piratförlaget i fortsättningen.