Recension

: Grejen med verb
Grejen med verb Sara Lövestam
2014
Piratförlaget
6/10

Från en nörd till en annan: jag vill ha mer!

Utgiven 2014
ISBN 9789164204233
Sidor 120

Om författaren

Sara Lövestam är född 1980 och arbetar som författare och föreläsare. Hon är språkvetare och lärare och har tidigare arbetat som sfi-lärare. Hon har skrivit krönikor för bland annat QX, Lärartidningen och Språktidningen och medverkar regelbundet i tv och radio. Hon skriver skönlitteratur för vuxna, ungdomar och barn samt böcker om svenska språket.

Sök efter boken

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av grammatik. Eller jag börjar om: jag har aldrig varit särskilt intresserad av varför en säger som en säger, om en säger. Att jag, förmodligen tack vare all läsning jag ägnat mig åt, alltid har haft lätt för grammatik är en annan sak. Att ha lätt för att säga rätt är inte samma sak som att gå igång på att nörda ner sig i regler, tempus och ändelser. Sådant har jag inte gillat. Tidigare.

Men så började jag arbeta med att undervisa nyinflyttade i svenska, och då var det plötsligt en mängd frågor från mina elever som jag själv inte visste svaret på. Oftast frågor inledda med ordet ”varför”? Varför slutar inte alla verb i presens på r? Varför säger vi pluralformen av adjektivet när vi talar i bestämd form? (Svar: det gör vi inte, de ser bara likadana ut). Varför säger vi ”Jag dansade imorse” eller ”Imorse dansade jag” men inte ”Imorse jag dansade”? Nu vet jag det. Och det vet författaren till Grejen med verb, Sara Lövestam, också: för att verb i svenska huvudsatser alltid har position två. Liksom Lövestam, som arbetar som sfi-lärare, så är det någonting jag rabblar gång efter annan under mina lektioner: verb, position två. Så mitt riktigt nördiga intresse för grammatik väcktes alltså inte förrän jag tvingades att fundera över varför det ska vara just som det ska vara. Och hej och hå vad en kan snöa in då.

Framförallt kan en snöa in på alla de där halvsanningarna en har fått lära sig i ramsform, för att lättare komma ihåg. Substantiv är namn på ting, så som groda, boll och ring. Eller den ramsa många av oss fått rabbla gällande verb: verb är saker som man gör, till exempel tutar kör. Denna ramsa är det första som Lövestam slaktar i sin bok. Verb är inte alls bara saker som någon gör, även om det hade varit enklast så. För ta den situation som Lövestam nämner inledningsvis som exempel, en situation där det inte händer något. ”Det händer inget”, säger vi. Och trots att ingen gör något, och faktiskt inget alls händer, så är ordet ”händer” likväl ett verb. Författaren inleder och avslutar istället med sin egen alternativa ramsa om verb:

Verb är ord som byter form
om man ändrar dem från nutid till dåtid.
Förutom ett verb, som inte alls byter form.
Häpp!

Hon är verkligen rolig, Lövestam. Boken igenom håller hon en ton som är närmast skämtsamt kamratlig, även när hon skriver om torra saker som reciproka verb. Jag tror (även om jag som medlöpare i grammatiknörderi kan ha svårt att avgöra det) att hon faktiskt får läsaren med sig även genom de mest invecklade delarna, som de om verbs modalitet eller dess konjugationer. Språket är så rappt och koncentrerat, sidorna så sött pyntade med författarens egna illustrationer. Jag svischar genom kapitlen. Faktiskt lite för snabbt. Så där så att jag till slut stannar upp och undrar vem den här boken är skriven för. För någon som inte har intresse eller kunskap om grammatik så är den väl fylld av terminologi, även om allt avhandlas på ett väldigt lättsamt och nytt sätt. Samtidigt som den för en allierad förvisso är väldigt underhållande, men ändå så väldigt väldigt kortfattad.

Jag hade önskat att Lövestam fick skriva mer text om sina verb, hade fått sväva ut och besjäla dem så där som hon gör när det hela blir riktigt roligt. Som i stycket där hon menar att om påven fick bestämma skulle alla verb ligga med adjektiv, för det blir ett sådant fullkomligt particip av den relationen. Eller varför, om verb vore medborgare, de starka verben definitivt skulle vara adel och föraktfullt kunna utbrista till it-verben:

”Men gud vad gulligt. Du tror att du är ett starkt verb bara för att du har ett omljud. Berätta vad du blir i supinum då. Berätta då, så alla hör!”

Så där hade hon gärna fått hålla på, sida upp och sida ner, för min del. Jag vill ha mer. Det här räckte inte för att stilla min grammatiskt fascinerade ådra.

Marie Gröön

Publicerad: 2014-04-28 00:00 / Uppdaterad: 2014-04-28 22:49

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5649

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?