Recension

: Evangelium enligt Marcus
Evangelium enligt Marcus Marcus Birro
2014
Libris Förlag
8/10

Sökaren som tagit nya uttryck …

Utgiven 2014
ISBN 9789173873314
Sidor 189

Om författaren

marcus-birro-porträtt.jpg
Fotograf: Micke Karlsson, Spetsproduktion

Marcus Birro, född 1972 i Göteborg, bor numera i Stockholm. Som poet har han blivit uppmärksammad med diktsamlingarna I den andra världen (1992) samt Skjut dom som älskar (1997). 1999 debuterade han som romanförfattare med boken Alla djävulska främlingar. Skriver krönikor om livet och bloggar om italiensk fotboll. 2007 tilldelades han Dan Andersson-priset.

Marcus Birro – Författarens hemsida med texter, intervjuer, gästbok med mera.

Sök efter boken

Låt oss bortse från tro en stund, Marcus Birros tro. Om den kan jag ingenting. Författarskapet, poesin, språket – konstnären – har jag bättre koll på. Att jag inte får ihop diktaren med krönikorna i Expressen eller hans koppling till katolicismen – betyder inte att jag kräver förklaring. Det vore ju dumt. Jag får inte riktigt ihop det. Måste jag?

Och har inte hängt med riktigt, bara läst några krönikor och – ja, vilken tok — det han skriver och hur hans beskrivs. En tok! Förlåt mig, allt tycks följa en medial tradition att hugga skenheliga dråpslag mot de konstruktiva. Vattensjukan i svensk journalistik – att aldrig slå i nivå där det bör hamna, nej – psykopatiska slag mot det privata och där det gör ont. Offentliga dårar framställer andra offentliga dårar. Förlåt, men jag tar inte detta på riktigt. Måste jag?

Jag uppskattar nämligen Birros nya självbiografi, där han snackar om Gud, sorg och fotboll i samma andetag. Jag uppskattar hans språk. Han är poet, eller? Jag har svårt att förstå den gudstro han beskriver. Men måste jag? Att göra en parafras på Evangeliet enligt Jesus Kristus och Marcusevangeliet – är ju skoj! Det uppskattar jag, men är förmodligen inte klokt alls.

Evangelium enligt Marcus är titeln, inte ”evangeliet” – vilket måste betonas. Skoj, men vad säger kristna om sånt? Och vad säger poeterna? Till vem är boken skriven kan man undra? Men okej. Punkig titel. Skummade dock igenom hans återkommande (maniska) bekännelser till kristen tro – för boken blir mer intressant då – som en självbiografisk livstangering, snabbt skisserat snårigt liv, hittills. Och inspirerande läsning i sin helhet.

Han berättar om en röd liten fickbibel som han bar med sig som barn, som källa till trygghet. Så nyfikenheten för religion blev förankrad tidigt i livet, även om hans föräldrar inte var troende. Det katolska arvet kom istället från hans mormor. Som gav ett tidigt intresse för det andliga, och sökandet i varat; poesin har väl tagit språng därifrån. Hans poesi. Bokens korta kapitel (ibland tagna från hans krönikor) berör ytligt Gud och författarskap – familj, uppväxt — skissen löper snabbt genom livsöden och sorger som Birro mött i livet. Lite så. Inget självfixerat tjafs, tvärt om.

Ny i tro, men som poet är han ju erfaren och begåvad. Religionen sätts i sammanhang av ett skickligt språk som är lätt att tycka om. Ödmjuka ingångar i tanke. Men jag får inte helt ihop det — jag är nog inte tilltänkt som läsare. Tyvärr, boken känns styrd mot … ja vem? Marcus Birro, punkpoeten från Angered – något hände.
Livet tror jag, livet hände.

Ett starkt minne är från ett uppträdande han hade på Stora Teatern i Göteborg – tillsammans med ”Stry” (Anders Sjöholm, låtskrivare och gitarrist, bland annat i Kriminella gitarrer och Ebba Grön.) Två ikoner, två generationer i utbyte – och med mig då, en tredje. Det blev lite speciellt. Något ödmjukt vilade över kvällen, Birro läste intensivt och laddade uppträdandet som jag minns det med vacker desperation.

En generationspoet – Birro, ja och hans stora influenser av Morrissey och tidig svensk punk – där har vi samma musikdrivna ingång. Även till litteraturen. Och, så bor jag i Lövgärdet, där Birro växte upp – i hans Göteborg – en stad han flyttade ifrån. Jag bor där.

Parallella liv omärkta av varandra. Även när han pratar om sitt missbruk – framkommer snarare en vilja att beskriva det mänskliga. Och har stor insikt i tanke när han beskriver vad som förenar alla former av missbruk och tvång. Det bedrägliga lugnet. Olika strategier att nå lugnet som tar olika uttryck men har samma strävan – och många behöver hjälp att kanalisera detta sökande rätt. Bli räddade. Marcus räddades av Gud, berättar han. Hans Gud, inte min. Som räddade honom, inte mig.

Så det känns fel att enbart sätta fokus på hans tro. För den är ju hans grej. Ett livsval. Klart att man blir betraktad som tokig i den offentliga tystnaden om man står ensam och vrålar. En tok, som oss andra. Vi tokar. Varför har vi så svårt att skilja människa och konstnär – det offentliga och privata? Tar vi inte ifrån konstnären en viktig förutsättning att slippa förväxlas med person? Då missar vi nog Birros syfte, ambition och vilja. Han söker och hittar. Inte åt oss. Men som oss.

Marcus Birro, och visst fan går det inte ihop? Tillbaka till det där om att skrika själen av sig i en medial tystnad. Ja då blir det mesta malplacerat och ger sken av galenskap. Men kan det i det här fallet vara tvärt om? Att vi i Sverige lider brist på offentliga debatter, att tidningarna säljer strunt för att strunt säljer. Vettlös tro på att kvällstidningar skulle vara en plattform för debatt – nej, vi har inte en sådan förutsättning. Att vanställa framgångsrika personer är en liten hobby som utvecklats och jag vantrivs i denna kollektiva perversion. Den går inte bort! En drift att veta allt om det privata — men låt oss! Visa dig själv i Aftonbladet och se hur jävla bra det går. Det går inte!

Att skriva krönikor om existentiella frågeställningar får Birro göra ensam, men för att det anses tokigt och säljer. Diskussionen i övrigt anses för basal och knappt värd att nämna — men låt oss!

Jag tror inte själv att Gud är svaret – men tänker såhär: Att följas åt, låt oss – i tanke slå följe och skiljas om det behövs. Jag kommer aldrig acceptera onda handlingar vare sig från ett febersjukt samhälle eller en djupt amoralisk entitet och dess skara av tolkare – men vi kan följas åt, en stund i livet, låt oss slå följe!

Birros tro förankras i den kristna samvaron. Predikan, andakten – och kyrkorummet – visst lockar det? Men låt oss inte styras till regression. Skriv dikter, Marcus. Det är ju annars fullt möjligt om man sitter med Ulf Ekman och snackar i några år, att helhjärtat köpa denna enkla lösning som erbjuds. Det lär ju knappast föda fram något nytt.

Birro kallar författarskapet för sitt ”kall”. Fast inte överstående andras ”kall”. En ödmjukhet som gör det självbiografiska i boken intressant. Jag hittar inte dithän där folk kallar honom sjuklig narcissist och galen? Vad han utsatts för i livet sveper tacksamt förbi. Han skisserar de fel han gjort i livet, som vi alla gör fel i liv. Skillnaden blir att hans fel blir uppslag och löpsedlar. Där lever vi ju olika liv. Frågan är om han tycker om det själv?

Läsa kvällstidningars skvaller om privatliv som jag fullständigt skiter i. Förlåt mig, jag upplever en medial perversion här. Att Birro söker Gud är det väl en fråga enbart för honom – om, han gör det så ödmjukt som i boken. Men, ja – hans ställning i abortfrågan – där får han ju styra sina förlegade tankar till de förlegat sinnade. Det är långt ifrån okej att skapa politiska poäng åt kristna fundamentalister. Men jag slår gärna följe, en stund – ur det uppstår berättelser.

Birros berättar begåvat – men det är tydligt att han bytt läsekrets. Lite väl styrd av sitt liv, journalistik och förlegade teologiska tankar. Men att utforska och få tänka fel, tänka om – ska väl gå an, utan att kallas för självcentrerad dåre? En människa, en känslodriven poet som medger att han har gjort fel. Jag fattar inte problemet. Självcentrerade kallar andra självcentrerade, i ett samhälle som styrs av självcentrerade dårar.

Och största problemet med Evangelium enligt Marcus är titeln, parafrasen – som nog styr läsekretsen mot religiösa tokar – inte till människor som sökt mening utan Gud. Även om boken i sin helhet har ett stort allmänintresse. För den berättar livsvisdom. Men det religiösa stämmer inte, jag får inte ihop hans religion. Vill han ha det så, vill du Birro? För även om det finns en skapare, en kristen Gud bland alla andra tusentals Gudar som funnits – om kristendomens Gud är den enda och riktiga – vem skulle inte vilja förkasta en sådan Gud?

För om vi alla lever i vad Birro kallar för en ”skön lögn” – är Gud trots allt en förskräckligt elak lögnare, en mycket störd entitet. En Gud som dömer oss till evigt liv i sadistiskt helvete, inte bara för handlingar – utan för vad vi tänker, tolkar och utifrån sexuell läggning. Förlåt mig, men jag gillar inte den regression en sådan tro innebär. Att jag ska ta hänsyn till förtryck och folkmord – för det finns en gudomlig anledning, en knorr på slutet?

”Skön lögn” beskrivs det som, här hamnar Birro i svår moralisk problematik. Hur skön var lögnen som drogs för Anne Frank? Om nu lidandet var en lögn? Vem vill möta ett evigt efterliv styrd av en sådan Gud?

Nej, det blir ingen teologiskt intressant bok, för Birro har bestämt sig. Varför spinna offentligt på detta förstår jag inte. Däremot är boken biografiskt och språkligt givande, som uppdaterar mig i Birros konstnärskap, bakgrund – öde och andliga nyfikenhet. Hans tankar om livet — och ja, den sköna lögnen. Som att slå följe en stund – tack ska du ha Birro — men, tick tack!

It’s the touchy march of time that binds you
Don’t blame me
Don’t hate me
Just because I’m the one to tell you

That life is hard enough when you belong here

(Morrissey)

Håkan Kristensson

Publicerad: 2014-04-27 00:00 / Uppdaterad: 2014-04-27 21:27

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5653

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?