Recension

: Alla djävulska främlingar
Alla djävulska främlingar Marcus Birro
1999
Tre Böcker
4/10

Verkliga relationer – overklig kärlek

Utgiven 1999
ISBN 9170293767
Sidor 205

Om författaren

marcus-birro-porträtt.jpg
Fotograf: Micke Karlsson, Spetsproduktion

Marcus Birro, född 1972 i Göteborg, bor numera i Stockholm. Som poet har han blivit uppmärksammad med diktsamlingarna I den andra världen (1992) samt Skjut dom som älskar (1997). 1999 debuterade han som romanförfattare med boken Alla djävulska främlingar. Skriver krönikor om livet och bloggar om italiensk fotboll. 2007 tilldelades han Dan Andersson-priset.

Marcus Birro – Författarens hemsida med texter, intervjuer, gästbok med mera.

Sök efter boken

Namnet Birro börjar bli allmänt bekant i Sverige. Då inte minst genom Peter Birro, känd bland annat som manusförfattare till TV-serien Hammarkullen, och nu senast åter som manusförfattare till biofilmen Det nya landet. Peter har också en bror: Marcus Birro. Tillsammans kunde dessa bröder vid ett flertal tillfällen beskådas såsom tyckare i allehanda pratprogram i televisionen. Numera behöver Marcus inte kämpa så hårt för att bli uppmärksammad i media längre, då han har en stor del i det Göteborgscentrerade radioprogrammet Frank, som kan höras i P3 på vardagskvällarna.

I litterära sammanhang har Birro tidigare främst gjort sig känd som poet, bland annat med diktsamlingarna i den andra världen… (1992) samt Skjut dom som älskar (1997). Den bok jag nu läst är Birros romandebut: Alla djävulska främlingar.

Romanen utspelar sig under ett dygn i ett Göteborg där vintern just börjat släppa sitt grepp. Berättaren och huvudpersonen är Joakim, som har en hel del gemensamt med Birro. Liksom Birro härstammar Joakim från Italien och precis som författaren jobbar Joakim med radio och ägnar sig åt poesi.

Den mesta av Joakims tid har kommit att kretsa kring Jasmine. Denna Jasmine är den senaste i raden av Joakims kärlekar, men sedan ungefär ett år tillbaka lever de åtskilda, och har inte sett varandra under denna tid. Denna dag då boken utspelas har Jasmine blivit overklig för Joakim alltför länge.

Romanen utspelar sig visserligen endast under ett dygn, men den tid det tagit att komma fram till denna dag har ju tagit hela Joakims hittillsvarande liv i anspråk. Därför är denna förflutna tid ständigt närvarande i Joakims liv, och på så vis en del av denna aktuella dag – en dag då det förflutna gör sig alltför påmint. Han bestämmer sig därför för att söka upp Jasmine, för att åter göra henne verklig i sitt liv.

Stilmässigt ger sig Birros bakgrund som poet till känna mycket tydligt. Språket håller i många bitar en ganska hög abstraktionsnivå, där han på mer traditionellt diktarmaner, försöker sammanfatta händelse- och tankeförlopp i några för kärnfulla poetiska rader. Ett bra exempel på hans poetiska berättarstil tycker jag mig finna i följande rader:

Allting vacklar och skiftar form, inte bara vanans makt och vardagen som sådan utan i högsta grad det förflutna.

Människor man älskat och som man plötsligt av någon anledning inte längre kan leva tillsammans med avsäger sig allt oväsentligt i en medvetande.

Färgskalan förskjuts.

Allt det blyertsgrå viker undan, förlorar sin innebörd.

Kvar blir de grälla färgerna och ytterligheterna.

Minnet tar avstamp i det mest skiftande, i det man aldrig trodde ägde någon beständighet.

Denna berättarform för mina tankar till en ung Theodor Kallifatides författande, men medan den senare i mitt tycke kan sammanfatta sanningar som man som läsare inte reflekterat över tidigare, på ett lysande vackert vis, når Birro inte riktigt ända fram.

Det framgår på flera ställen i texten hur högt Birro värderar ordens betydelse, och det är väl också i sina språkliga formuleringar, trots den nyss nämnda kritiken, som Birro har sin styrka. Denna styrka är dock samtidigt en av hans svagheter: det poetiska språket tenderar i längden att bli tungrott då det används i en roman.

Berättelsen utspelar ju sig som sagt under endast ett dygn, så det är knappast en snabb och händelserik historia, vilket jag i och för sig antar inte är syftet. Istället lyckas berättelsen gräva tämligen djupt i huvudpersonen Joakim inre funderingar. Som läsare kastas man ofta i olika riktingar angående Joakims relation till Jasmine, som även är det centrala temat för handlingen. Jag får aldrig någon riktig klarhet (och önskar heller inte ha) om varför Joakim egentligen saknar Jasmine så förtvivlat, och jag tror inte att Joakim vet det riktigt heller. Saknar han henne för att han uppriktigt älskar henne? Saknar han den fantasigestalt han skapat av minnen i efterhand? Saknar han vetskapen av vad Jasmine gör när han inte vet det – träffar hon djävulska främlingar?

Sammantaget är Marcus Birros romandebut ordinär. Den är förvisso välskriven och handlingen berör emellanåt, men det känns samtidigt trögt, och vissa avsnitt känns omotiverade. Dock torde Birro ännu vara en lovande författare, med tanke på hur väl han hanterar den språkliga delen av författandet. Det är också imponerande hur självutlämnande han kan vara i sitt skrivande, för det är han väl?

Fredrik Eliasson

Publicerad: 2000-12-03 00:00 / Uppdaterad: 2011-12-04 10:07

Kategori: Recension | Recension: #43

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?