Recension

: Kalashnikov
Kalashnikov Marcus Birro
2001
Tiden
7/10

Birro levererar sanning

Utgiven 2001
ISBN 91 88877 71
Sidor 200

Om författaren

marcus-birro-porträtt.jpg
Fotograf: Micke Karlsson, Spetsproduktion

Marcus Birro, född 1972 i Göteborg, bor numera i Stockholm. Som poet har han blivit uppmärksammad med diktsamlingarna I den andra världen (1992) samt Skjut dom som älskar (1997). 1999 debuterade han som romanförfattare med boken Alla djävulska främlingar. Skriver krönikor om livet och bloggar om italiensk fotboll. 2007 tilldelades han Dan Andersson-priset.

Marcus Birro – Författarens hemsida med texter, intervjuer, gästbok med mera.

Sök efter boken

Pang, jag smäller igen Marcus Birros nya alster Kalashnikov. Perfekt tänker jag, jag vet vad Birro talar om. Pang igen, jag hör tv:n spy ut precis det jag nyss läst. En ny säsong, nya filmer, nya recensioner, en ny tid ropas ut. Är du trött och inte orkar göra något, slå på tv:n så kan den hjälpa dig att tänka och tycka med program som Luuk, Silikon eller andra intetsägande program.

Detta är vad Birro skriver om i sin nya bok Kalashnikov. Han kräks mediabranschen rakt i ansiktet, eftersom den ockuperar våra liv och upprätthåller ett osympatiskt samhälle som skiter i allt.

Leo tar sitt liv en dag och hans vän Angelo vet inte varför, ingen vet varför, därför att ingen har någonsin riktigt brytt sig om hur Leo mådde när han var vid liv. Nu när Leo är död upptäcker Angelo sakta hur omedveten han varit om sin väns mentala tillstånd. Tyvärr verkar det som Angelos umgängeskrets inte orkar engagera sig så som Angelo gör i sin väns död. Detta är historien som Birro berättar för oss.

Kalashnikov beskriver hur samhället har utvecklats till en förvirrad plats. Livet består av snabba klipp. Livet är fragment som desperat försöker hitta fram till ett sammanhang. Men ju mer vi försöker finna ett sammanhang, desto mer glider vi ifrån vårt rätta jag, vår sanna verklighet. Hur vi ska se ut, tänka och tycka hoppar fram och tillbaka, till slut har vi hoppat så långt bort från vårt forna jag att vi lever i ett självbedrägligt tillstånd.

Birro driver inte med media utan han uttrycker sin åsikt, sin egen åsikt om den. I viss mån är boken en självbiografi över Birros eget liv och erfarenhet av media. Syns jag så finns jag kanske var lockelsen dit. Att blunda och bejaka att Leo är död är inte poängen i romanen: Poängen är att förstå varför han är död. Att den absoluta passiviteten som finns hos Angelos vänner gentemot Leos död är fel. Leo måste till slut slå hål på glaskupan som ligger över våra huvuden och skrika ut att han minsann inte tänker låta sig luras av verkligheten, ladda sin kalashnikov och skjuta.

Mot slutet av romanen springer våldsamma bilder från filmen American Psycho förbi i mitt huvud. Birro är ute och fiskar efter samma tema som i American Psycho, nämligen vad som är normalt. Till exempel medias rätt att bestämma, att sätta normen för det acceptabla i samhället. Birro fiskar vidare och drar upp en ful fisk som beskriver hur vi egentligen inte orkar bry oss om att det sitter tioåringar och knarkar någonstans i Sverige. Vi blundar hellre för de sanna verkligheten än vi öppnar ögonen och bryter med den falska.

Det finns en smygande energi i romanen. Om den beror på ilska eller ett behov av att berätta så mycket som möjligt om hur livet ser ut ur Birros perspektiv vet jag inte. Energin finns där och den växer i takt med min läsning. Den fragmentariska strukturen gör att man som läsare hoppar fram och tillbaks. Men strukturen kanske är Birros sätt att visa att verkligheten inte är konstant och enfaldig.

Ranald MacDonald

Publicerad: 2001-10-14 00:00 / Uppdaterad: 2011-04-10 23:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #349

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?