Jag kommer på mig själv med att tala om huvudpersonen i boken som Birro och blir rättad av kompisen, det är ju en roman och det är det ju, huvudpersonen heter X. Och om du inte tror mig kan du kolla med vilken myndighet som helst, hör jag honom säga, som han gör i boken.

X, alltså vem som helst, och under veckan hörde jag författaren läsa ur boken och han höll texten levande genom att ta bort och lägga till, hans läsning är som ett samtal med publiken. På Örebro bokmässa för den "litterära" publiken, markerade han ett citat av Tranströmer vilket han på klubben kompledigt i Göteborg utelämnade, som det är i boken. I Göteborg läste han bara på men gav romanfiguren ett namn som den inte har någonstans i romanen eller i Örebro: Marcus.

Han möter sin publik så, anpassar sig för att passa där han är, med små medel och med ögonen spända, jag anpassar mig fan inte. Han säger X skulle kunna vara du och du skulle kunna vara här på scenen.

Boken utspelar sig i Göteborg runt ett litet torg i Gamlestan, där finns det evighetsgrå, som är en stad, men ändå vackert skildrat med en blick för människorna som sliter detta torg, jag njuter av detaljerna och den lunkande miljöbeskrivningen.

Jag nystas in i romanen sakta men säkert, jag känner mig hemma i den till sist och njuter stort av de sista femtio liksom jag tyckte de första femtio var ojämna, det känns som om Birro har utvecklats som skribent under resans gång. Eller så inbillar jag mig, det är bara jag som lärt mig uppskatta boken, att det är mitt motstånd som mattats. Hur det än förhåller sig så är jag beredd att hylla denna bok för det den är. Den är direkt och jag lär känna X och hans vardag och det finns ingen konstruerad intrig i boken utan den får vara så som livet kan vara. Den är ojämn, det vill jag nog hålla fast vid, men det är bara läsa på så kommer man till briljanta ställen och man kan skratta högt, men även fångas av tragiken, för boken handlar om dem som hamnar utanför detta snurrande hjul som är landet Sverige. X råkar ut för en kronisk sjukdom och får på grund av denna sparken från jobbet på ett brutalt sätt. Chefen säger till honom; du får komma tillbaka när du är frisk, säger detta till någon som just fått reda på att han aldrig blir frisk. Han skall leva med denna åkomma resten av livet.

Det värsta med boken är att jag får ont i ryggen av att läsa. Smärtan den beskrivs så träffsäkert så det är jobbigt att läsa, som tur är vet jag så fort jag lagt ifrån mig boken att jag har inte ont, jag är inte kroniskt sjuk. Det andra jag känner talar till min generation inbillar jag mig, jag känner igen mig så. En tankeställare är att hon som rekommenderade eller snarare tvingade mig att läsa denna romanen är 19 år, en annan generation än jag, men den funkar för henne också. Så jag vill inte bara utnämna någonslags generationsroman utan en flergenerationsskildring.

Birro kvalar in där bland de där männen som jag får sånt utbyte av att läsa, tack vare sättet han improviserar på scenen och håller sina texter levande genom att dra ifrån och lägga till, det är utmärkt, blir han lika närvarande som på scenen i sina böcker, då kommer jag kapitulera helt och bli en större anhängare än den där 19-åringen som tvingade mig att läsa honom.