Recension

: Mera mat - att brödföda en växande befolkning
Mera mat - att brödföda en växande befolkning Göran Djurfeldt
2001
Arkiv
7/10

Feed the world…

Utgiven 2001
ISBN 9179241425
Sidor 252

Om författaren

Göran Djurfeldt är sociolog som under många år har studerat jordbruk och landsbygdutveckling i bl.a. Indien, Sverige och Spanien. Han har skrivit en rad artiklar och böcker på temat, bl.a. ”Gods och gårdar” (1994).

Sök efter boken

Jag kan fortfarande minnas Band Aid. Hur stolt jag var över att kunna bidra till att världssvälten minskade, enbart genom att köpa en skiva. Det var tider det. Allting var så enkelt. Inte som nu, när man vet att Band Aid knappast bidrog till särskilt mycket alls i praktiken. Svältande finns det fortfarande världen över. Det är lätt att bli modstulen när man tänker på det. Men vi får inte bli pessimister, menar Göran Djurfeldt i den här boken. Det går att brödföda hela världens befolkning. Vi kan avskaffa världssvälten, bara vi lär oss av historiska erfarenheter, och upprepar alla positiva läxor vi lärt oss genom historien.

Det allra första att förstå, menar Djurfeldt, är att svält är en fördelningsfråga. Vi producerar redan idag tillräckligt mycket mat världen över för att kunna föda hela världens befolkning – och mer därtill – om maten bara var jämlikt fördelad. Nu är det dock inte så, utan befolkningen i de rika länderna konsumerar extremt mycket mer mat än i exempelvis Afrika. Mycket av vår konsumtion av livsmedel är ineffektiv, eftersom vi konsumerar så stora mängder kött. Hade människor istället odlat spannmål på samma arealer som man odlar fodergrödor hade vi kunnat brödföda mänskligheten utan problem.

Men trots detta får vi inte falla in i ”eländets diskurs”, och tro att allting bara blir värre. Det sker hela tiden små förbättringar. Förbättringarna kan kanske vara svåra att se för en utomstående – och även för en som är delaktig i processen, men förbättringar sker långsamt. Ett exempel är Indien, som numera knappast har någon som svälter till döds – till skillnad från för bara ett par decennier sedan.

Djurfeldt vilar tungt på Ester Boserups teorier om att utveckling sker under tryck från en ökande befolkning. Thomas Malthus teorier om att befolkningen växer snabbare än den odlade arealen ställs på sitt huvud; högt befolkningstryck leder inte till kriser, utan till att vi finner lösningar på problem. Vi tvingas finna lösningar på dem. Allt genom historien har vi därför gått från ett extensivt jordbruk – som kräver liten arbetsinsats men en stor areal – till ett intensivt jordbruk som kräver en större arbetsinsats, men på en mindre areal. Det har gjort att arealavkastningen har stigit markant, inte minst med hjälp av industriellt jordbruk. Industrialiseringen har sedan bidragit till att arbetsinsatsen har kunnat minska.

Det här är något vi måste fortsätta med, menar Djurfeldt. Det går inte att gå bakåt i utvecklingen, vi måste framåt, alltid framåt. Den Gröna Revolutionen i Sydostasien – med en kraftigt ökad industrialisering inom jordbruket – var bara början. Det är inte alls, som vänstern påstår, så att den Gröna Revolutionen har lett till att bara de stora godsägarna har tjänat på det, på bekostnad av de fattiga, menar Djurfeldt. Det finns inget som tyder på det, säger han. Men å andra sidan så anför han inte mycket till stöd för sin egen tes heller.

Nu måste vi dessutom tygla biotekniken för att gå vidare. Det är förvisso oroväckande att den idag domineras av kommersiella bolag, men vi kan inte frånsäga oss en politiskt kontrollerad bioteknik, menar Djurfeldt. Samtidigt måste vi se till att biotekniken, och det industriella jordbruket i sin helhet, ställs om för hållbarhet.

Djurfeldts bok är mycket läsvärd när han skriver om fördelningsfrågor och hur utvecklingen har gått till historiskt. Men jag tycker det blir en del luckor i argumentationen ju mer vi närmar oss slutsatserna om vår samtid. Argumentationen om exempelvis den Gröna Revolutionens närmast problemfria under är inte helt övertygande. Och det finns brister i argumentationen om det hållbara jordbruket: Djurfeldt talar om att vi måste ställa om hela det industriella jordbruket till att vara ekologiskt hållbart (d.v.s bevara industrialiseringen inom jordbruket, men på något sätt ändå värna miljön). Men han säger inte mycket hur det skulle gå till. Han för ingen diskussion om det ens är möjligt att kombinera de två – industrialiserat jordbruk och ekologisk hållbarhet.

Djurfeldt angriper pessimisterna; Thomas Malthus och hans nutida anhängare. De tror inte vi klarar av att föda världens befolkning. Men det känns inte som att Djurfeldt egentligen heller är någon optimist. Han diskuterar inledningsvis mat som en fördelningsfråga. Men det perspektivet glöms mer och mer bort mot slutet. Istället är det den (jordbruks-)tekniska utvecklingens evangelium som tecknas. Förvisso inte så okritiskt som somliga andra kan göra det, men fortfarande teknikcentrering. Men är det verkligen optimism?

Klas Rönnbäck

Publicerad: 2001-10-15 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-17 03:57

Kategori: Recension | Recension: #350

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?