Recension

: Sharing nature's interest
Sharing nature's interest Nicky Chambers, Craig Simmons & Mathis Wackernagel
2000
Earthscan
6/10

Att mäta ekologisk hållbarhet

I dagens läge är ekologisk hållbarhet och miljöfrågor inte längre särskilt kontroversiella på de flesta håll. Det är närmast ett obligatorium i officiella dokument att de innehåller skrivningar om ekologisk hållbarhet. Men begreppets ökade användning har också lett till allt större spännvidd på vad som åsyftas med begreppet. Vad betyder egentligen ett ord när alla – allt ifrån oljebolaget Shell till radikala grupper som Socialekologisk aktion – använder sig av det? Och kanske än viktigare; hur ska man försöka mäta det här begreppet? Förslagen på hur det kan mätas har varit många, allt ifrån lite förändringar av det vanliga BNP-måttet till helt nya mått, som rättvist miljöutrymme eller ekologiska fotspår.

Det är om det sistnämnda som den här boken handlar; ekologiska fotspår. En av upphovsmännen bakom begreppet, Mathis Wackernagel, är en av författarna, tillsammans med ett par brittiska forskare som försökt att operationalisera hans idéer. Tanken med ”ekologiska fotspår” är att allt som vi konsumerar lämnar ett avtryck på jorden, ett fotspår i bildlig mening. Allting som vi konsumerar kräver en viss areal för att produceras. Det kan röra sig om den jordbruksmark som går åt för att odla vår mat, eller den mark som går åt för att producera energi (t.ex. reservoaren för en damm, eller skogsmark om man eldar ved). Genom att lägga samman all den mark som går åt för att producera det vi (individer, familjer, städer, länder eller alla människor i hela världen) konsumerar så får man fram vårt ekologiska fotspår. Eftersom vi vet hur stor areal världen har kan vi också avgöra hur pass hållbart vårt samhälle är.

Om alla människor i världen exempelvis skulle konsumera lika mycket varor som vi i de rika länderna gör, menar författarna att vi skulle behöva ett par-tre jordklot för att försörja vår förbrukning. Med andra ord; vi lever högst ohållbart i den rika delen av världen, vi konsumerar på tok för mycket.

Författarna kritiserar många andra mått på hållbarhet av olika anledningar. Kritiken tycks mig dock inte särskilt väl genomarbetad. Man verkar ha arbetat mer med sitt eget index, istället för att seriöst granska andras förslag. För att ta ett exempel; rättvist miljöutrymme sägs bland annat vara otillräckligt då det är svårt att tillämpa på individnivå. Det verkar dock inte som de utvecklat måttet – i Sverige har exempelvis Miljöförbundet Jordens Vänner kommit med såna beräkningar. Mycket av kritiken är förstås rimlig, och återspeglar det svåra att fånga in frågan om ekologisk hållbarhet.

Konceptet med ekologiska fotspår är onekligen pedagogiskt enkelt. Det är dess stora styrka i jämförelse med somliga andra mått. Men precis som andra mått lider det av stora brister. Det värsta är dock att författarna till den här boken inte verkar se, eller åtminstone inte nämner, många av de bristerna. Ett exempel; det är enormt stor skillnad på olika arealer. Det är inte strunt samma om det är en vedåker eller en gammal urskog vi har att göra med. Det är en stor skillnad på ett småskaligt jordbruk som exempelvis inte använder gifter, än på ett traditionellt ”rationellt” storjordbruk. Det finns helt enkelt en lång rad faktorer där arealen i sig inte är det viktigaste, utan vad man verkligen gör med en given areal. Och det finns många miljöfrågor där arealen inte alls spelar någon vidare roll (exempelvis miljögifter).

Men eftersom ekologiska fotspår är ett så aggregerat och ensidigt mått säger det egentligen inte mycket om vad som konkret ska göras i ett specifikt fall. För att ta ett annat exempel; rättvist miljöutrymme (återigen) sägs vara ett godtyckligt mått. Det kan man förstås diskutera. Men trots att författarna förnekar det, finns det många minst lika godtyckliga antaganden även då det gäller beräkningarna för ekologiska fotspår (exempelvis andelen areal som måste avsättas för skyddade naturområden). Kritik i all ära, men självkritik då?

Ekologiska fotspår är nog i vissa fall ett användbart mått, men det mäter bara en aspekt av ekologisk hållbarhet. Som en del av en bredare uppsättning mått har den sin plats, däremot är det långt ifrån någon universallösning. Den här boken ger en god introduktion till tankarna om ekologiska fotspår, och kommer med många pedagogiska bilder och beräkningar som exempel. Den är dock betydligt svagare då det gäller både kritiken av andra mått, och självkritik.

Klas Rönnbäck

Publicerad: 2001-06-01 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-17 06:30

Kategori: Recension | Recension: #217

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?