Recension

: Sång till en fjäril
Sång till en fjäril Maria Küchen
2000
Natur och Kultur
7/10

En ren njutning

Utgiven 2000
ISBN 9127078531

Om författaren


Fotografi: Bengt af Geijerstam
Maria Küchen (tidigare Gummesson) är författare och kulturjournalist och har gett ut ett tiotal böcker, bland annat lyrik, skönlitterär prosa och facklitteratur. Hon debuterade med diktsamlingen ”Hos ljusmålaren” 1989.

Sök efter boken

Jag skulle börja i högstadiet Någonstans, jag skulle börja inne i stan. Spännande och lite farligt, ryktena om värstingskolan var många. Det visade sig att denna skola, så som många andra också låg i Ingenstans.

Högstadiet är en konstig tid och märklig tid i många ungdomars liv. Det händer så mycket både i kroppen och runt omkring den. Man ska börja en ny skola. Där går niorna, de fruktade monsterna som är "nästan-vuxna" och där ska man samsas om korridorerna med alla möjliga konstiga människor, man har inget eget klassrum, kompisar börjar röka och dricka sprit, pojkarna blir snygga och brösten växer.

När jag börjar läsa denna bok är det första jag reagerar över språket. Det är poesi i prosaform. Jag vet att jag gillar det. Författaren har tidigare skrivit poesi och använder sig nu av sin kunskap i sin första ungdomsroman. Jag funderar på hur jag hade reagerat när jag gick i högstadiet och jag vet inte, mina minnen är inte så klara, som om jag vill förtränga de tre tråkiga åren då jag bara pluggade och tränade. Kanske hade jag inte reagerat, för detta var en period där läsandet kom på efterkälken, när jag trodde att det var för tidskrävande att läsa en bok. Troligen hade jag inte reagerat, för jag hade inte kommit över boken. Men om jag gjort det är jag inte säker på att jag gillat det. Det kan kännas konstlat, konstigt och svårt när man är i den åldern. Idag tycker jag att det är en ren njutning att läsa Maria Küchens språk.

Jag stiger på Nowhere Airlines och följer med på resan och när vi landar på Nolanda Airport vet jag att det är här man går i högstadiet, det är här allt händer och inte händer. Flygvärdinnan Elsa Marie Davidsson med sina 16 år visar mig runt i Nolanda och när hon börjar berätta om simträningarna undrar jag om det är mig boken handlar om. Jag minns de sömniga lektionerna på morgnar efter morgonträningarna och jag minns den ihärdiga klordoften som aldrig gick ur. Men jag har bara ett svagt minne av mina klasskamrater. Vad hette de tuffa, coola kidsen i min klass och vad hette de grå skuggorna som smög omkring i korridorerna? Elsa Marie presenterar sin klass och jag känner igen dem och jag känner igen problemen.

Riina som är smalast i klassen, men ändå äckligt fet, som hon själv uttrycker det finns i de flesta klasser och skolor. Flickor andas matstörningar. De finns överallt och ingenstans. Ingen vill ta i problemen, de är för svåra och så lätta att välja att inte se. När jag tänker efter så hade vi nog en Riina i klassen som vi inte vågade konfrontera. Vi hade också den tjocka Madeleine, henne boken egentligen handlar om och vi hade den läckre killen Pepsi. De fanns i min klass och de fanns troligen i din också.

Högstadiet är en problematiskt tid och det känns viktigt att eleverna är medvetna om att de inte är ensamma och att det som de känner och upplever inte är konstigt. Vi är fler som har varit med om det och det är fler som kommer att vara det. Denna bok känns som en bok som många högstadieelever borde läsa. Dels för att det finns fler som dem och dels för att lägga märke till de andra, de som inte syns och de som inte mår bra. Få upp ögonen för hur de behandlar varandra och sen kanske fundera över hur det bör vara.

När jag avslutade boken hade jag en äckelklump i magen. Får det vara så här tänkte jag? Är det så här? De senaste två veckorna har jag funderat över det. Boken har inte lämnat mig riktigt och när jag sedan också läst Fittstim av Linda Skugge, Belinda Olsson och Brita Zilg börjar allt att falla på plats. Allt jag läst om är min verklighet och så många andras. I båda böckerna fokuseras det på flickorna och deras problem. När jag lagt ifrån mig båda böckerna känner jag mig så bekant med allt och så oroad. Hur kan vi acceptera att det är så här? Hur kan vi bara tänka tanken att barnen har det bra på skolorna? Hur kan vi bara tro att allt är skolans fel och varför lastar vi alltid över problemen på någon annan? Varför gör vi inget själv?

Det finns många frågor som man kan ställa sig och jag funderar över författarens motiv till boken. Hon skildrar en helt vanlig klass i nian. En klass där allt verkar perfekt, men när man tittar in under ytan finns det en flicka som mår dåligt. Lärarinnan har varken tid eller ork att ta itu med problemet och låtsas som om uppsatsen flickan skrev aldrig skrivits. Inte anade hon då att det skulle få sådana konsekvenser. Inte någonstans i boken får jag en lösning på problemen, vad skulle lärarinnan gjort och hur hade det mottagits? Kanske finns inte lösningen, kanske är det vi som ska tänka efter hur vi kan se till att ge lärarna de resurser de behöver för att utföra sitt arbete på bästa sätt. För det är trots allt vi som ska stötta och hjälpa lärarna. En ensam person kan inte ge alla lika mycket uppmärksamhet under de 40 minuter de har på sig i veckan. Boken får mig engagerad och kanske är det det författaren vill, få oss läsare att tänka efter och fundera över situationen. Vi får inga färdiga koncept och kanske är det för att de inte finns. Alla är olika och kräver olika. Vi får inte heller glömma alla de barn som faktiskt går i skolan och trivs, som mår bra och som får bra betyg. Min önskan är bara att alla ska få känna så.

Jag vill uppmana alla högstadieföräldrar att köpa denna bok och Fittstim till sina döttrar och framförallt ber jag er att läsa dem ni också. Detta är en uppmaning som även gäller er lärare på högstadiet. Jag vill också passa på att uppmana alla er osynliga flickor att börja synas, visa att ni finns och att ni är bra!

Lisa Johansson

Publicerad: 2000-12-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-05-21 01:18

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #44

4 kommentarer

som elev har jag läst den boken och den påminer det livet som vi liver i dag men jag skulle vilja läsa madelines dagbok inte bara riina och elsa marie

maria Oregistrerad 2005-12-03 13:42
 

denna boken älskar jag , jag var 14 år när jag läste denförsta gången. då varvi i turkiet ochjag hade köpt denpå flygplatsen, när du har läst den en gång måste du läsa den flera manbara vill ha mer. den ärtragisk hemsk och man kan absolut känna igen sig i det hela , 10/10 möjliga får denna bok av mig

emma Oregistrerad 2006-09-25 20:15
 

Underbar, bara underbar

Frida Oregistrerad 2007-01-17 10:17
 

Den här boken påminner inte ett dugg om mitt liv, alla e bara deppiga och kan förutse vad alla andra tänker, orkade inte ens läsa hela boken

Marcus Oregistrerad 2008-05-27 14:26
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?