Att tala om klass verkar gå lättare nu än för ett par år sedan. Visserligen bygger En plats de kallar Lyckan på ett klassiskt motiv i nutidstappning men det är ändå befriande att läsa en ungdomsroman där klass är kärnproblemet.

Mia bor med sin mamma i ett höghus. Hon har precis gått ut högstadiet med IG i flera ämnen och jobbar nu som diskare på en pizzeria. John kommer från stadens finare delar men då det präktiga livet bakom villans fasad faller sönder av alkoholmissbruk och skilsmässa hamnar han i ett igenbommat lusthus i en av stadens parker istället för på språkresa.

I lusthuset tar den första kärleken sin början. John befinner sig helt utanför sin vanliga miljö och Mia försöker hålla sig undan från vissa bekantskaper i sin. Författaren låter läsaren få en god inblick i hur svårt det är att välja en egen väg som bryter mot den ens föräldrar valt. Berättelsen ger mig bitvis kalla kårar då jag börjar minnas hur traumatiskt det var att hitta sin identitet och våga stå för det man önskade men kanske framför allt att lära sig hantera de förväntningar som ens omgivning hade när det gällde just kärlek.

Historien är ömsint berättad och karaktärerna känns genuina även om de gärna fått ha än mer djup, för jag har flera frågor kvar när jag har läst sista sidan. Det som kan hållas emot boken är berättelsens fokus på heteronormativ kärlek som den enda vägen till lycka. Likaså får Mia förlåta mer på vägen för att få det hela att gå ihop än vad jag finner att John får. Å andra sidan är väl även det ett klassiskt motiv; att det är mer kvalfyllt att klättra neråt på klasstegen än uppåt.

Jag har läst denna historia med god behållning. Den är vacker utan att bli det minsta patetisk och vem av oss kan ärligt säga att vi inte letar efter den plats de kallar lyckan?