Recension

: MaddAddam
MaddAddam Margaret Atwood
2015
Norstedts
7/10

Storstilad dystopitrilogi går i mål

Utgiven 2015
ISBN 9789113055343
Sidor 396
Orginaltitel MaddAddam
Översättare Birgitta Gahrton
Först utgiven 2013

Om författaren

Margaret Atwood

Fotograf: Jean Malek

Margaret Atwood har publicerat lyrik, noveller, romaner och essäistik och är en av Kanadas mest uppburna författare – hon har mottagit mer än 55 nationella och internationella utmärkelser. År 2000 fick hon Bookerpriset för ”Den blinde mördaren”. Hon föddes 1939 i Ottawa, Kanada.

Den officiella sidan, owtoad.com – Vad får man om man kastar om bokstäverna i O.W.Toad?

Sök efter boken

Med Maddaddam avslutar Margaret Atwood den dystopiska (eller post-apokalyptiska om man så vill) trilogi som inleddes med Oryx and Crake (på svenska 2003) och sedan följdes av Syndafloden (2010), alla tre i översättning av Birgitta Gahrton.

Det har varit en rejäl resa kan jag säga att under en regnig sommarvecka läsa alla tre böckerna i ett sträck.

Som i så gott som all science fiction (Atwood insisterar att detta är ”speculative fiction”, och att den på något avgörande sätt skulle skilja sig från science fiction, men det är bara en marknadsföringsdiskussion som jag finner både ointressant och rätt meningslös) så handlar det mer om samtiden än något annat. Det är nästan en truism. Hur skulle det inte kunna göra det så länge texten skrivs av en mänsklig hjärna som lever i en samtid?

Det som framkallar syndafallet i Atwoods dystopi är den biologiska vetenskapen i allmänhet och framför allt de gentekniska möjligheterna att klona och korsa anlag för att skapa nya djurarter, inklusive en ny människoart.

I Oryx and Crake gick så gott som hela mänskligheten under i en avsiktligt framkallad pandemi. Arkitekten bakom denna plan var den geniale genetikern Crake, en klassisk ”galen vetenskapsman”. Avsikten var just att bereda plats för en nyskapad människoart: crakerianerna. Dessa är inget annat än fridfulla gräsätare med ett annorlunda parningsmönster som ska omöjliggöra att svartsjuka och krig någonsin uppstår igen. Praktiskt nog har de fått en särskild gen inplanterad som gör att könsdelarna lyser blå när det är dags så det inte råder något tvivel om att det är ömsesidigt önskvärt.

Hela mänskligheten gick dock inte under. Här och var finns överlevare som försöker hanka sig fram och till viss del bygga upp en ny civilisation. I den första delen följde vi framför allt Jimmy som var Crakes bästa vän och som nu lever nära den lilla kolonin av crakerianer för vilka han spelar rollen av ett slags Johannes Döparen. Han förser dem med en mytologi om deras skapare Crake och hans oändliga godhet. Samtidigt berättas ur Jimmys perspektiv historien om vad som ledde fram till katastrofen.

I Syndaflodens år fick vi istället följa sekten Guds trädgårdsmästare ur ett parallellt skeende och med Toby som huvudperson, en kvinna med ett besvärligt förflutet. I slutet förenades de båda berättarlinjerna.

Precis som i de tidigare böckerna berättar MaddAddam två historier. I nu-perspektivet handlar det om Jimmy, crakerianerna och de överlevande från Guds trädgårdsmästare och deras kamp för att överleva i en värld full av farliga nya djur, en del betydligt mer intelligenta än de arter som de har skapats från, och hur deras koloni hotas av våldsamma överlevare från ett gladiatorspel för dömda brottslingar.

Samtidigt berättas historien om Tobys älskare Zeb och dennes bror Adam som en gång grundade sekten. Här förekommer ytterligare en märklig sekt, men som istället för grönsaker dyrkar olja (och kanske framför allt oljeindustrin), ledd av deras grymma och hycklande far.

Så vad ska man då säga om denna historia? En del verkar mena på att science fiction ska ha ett didaktiskt syfte. Att den som litteraturform på något sätt ska förutsäga framtiden, eller åtminstone varna för de utvecklingar i samtiden som kan leda till elände (”cautionary tale”). Jag tycker den aspekten är det minst intressanta. Det spelar ingen roll för den litterära bedömningen om de gentekniska experiment som beskrivs är möjliga eller inte idag eller i en nära framtid eller om det är troligt att något i den här stilen kommer att ske.

En romans värde avgörs förstås av dess litterära kvaliteter och inte dess siarförmåga. Däremot måste den inom fiktionen ge en illusion av att detta är möjligt. Inom romanens ramar måste dess universum hålla ihop om inte avsikten är att skapa litteratur som enbart handlar om språk.

Atwood är förstås ingen nybörjare i sammanhanget och de luckor som man kan tycka sig skönja (Förklaras det verkligen varför så många som känner varandra råkar överleva? Jag kanske har missat något där?) lockas man gärna att förbise genom författarens förmåga att rikta ens uppmärksamhet åt ett annat håll.

Och även om det finns en del överanvända figurer här – som den galne vetenskapsmannen, den omvårdande kvinnan, de genomonda brottslingarna – så står den här dystopi-trilogin fast förankrad på axlarna av sina klassiska föregångare Zamjatin, Boye, Orwell med flera. Den gör det just genom trovärdigheten i både karaktärsteckningen och skildringen av det sociala spel som skapas när människan ställs inför en helt ny omgivning med andra spelregler än hon är van vid.

Däremot kanske det ska påpekas att tempot i vissa partier sackar betydligt utan att det tillförs någon särskild fördjupning i miljö eller karaktär och att i takt med att historien rullas upp på ett inte helt oförutsägbart sätt så är det ändå lite så att man längtar tillbaka till den första boken i serien, för att riktigt känna Atwood på högvarv. Som helhet betraktad skäms dock ingen av delarna för sig och det är ett riktigt storstilat projekt som nu nått sin fullbordan.

Tomas Eklund

Publicerad: 2015-08-10 00:00 / Uppdaterad: 2015-08-05 13:31

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6221

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?