Recension

: Paris, Lola & jag
Paris, Lola & jag Moa Eriksson Sandberg
2015
Rabén & Sjögren
7/10

Spirande sexualitet som ljus och mörker

Utgiven 2015
ISBN 9789129695304
Sidor 130
Illustratör Erik Sandberg

Om författaren

eriksson_sandberg_moa_1
Foto: Sara Moritz

Moa Eriksson Sandberg är född 1981 och kommer från Halland. Hon bor i Stockholm, jobbar som frilansskribent och debuterade 2011 med ungdomsromanen Söta pojkar är bara på låtsas. Sedan dess har hon skrivit en rad romaner för barn och unga, däribland Den första flickan skogen möter (2012), Flickan i de vindlande gångarna (2014) och 8 saker du aldrig skulle våga (tillsammans med Eva Susso, 2014). Dessutom har hon skrivit erotiska noveller.

Sök efter boken

Paris. Je t’aime! Voulez-vous cocher avec moi?

Huvudpersonen i Moa Eriksson Sandbergs nya roman är i Paris med bästisen Lola. De går i sexan och ser fallosar överallt. Eiffeltornet och alla andra höga byggnader som stretar mot skyn. Läppstift.

Och de själva syns. Oj, vad de syns! Pojkar, gubbar, män i alla åldrar verkar se tjejerna på ett helt annat sätt än hemma i tråkiga Sverige. Som sexobjekt. Kvinnor.

Lolas mamma är förstås också med. Henne kallar de Förklädet.

Ett förkläde är en äldre kvinna som vaktar unga damer från förföriska herrar. Så sa man förr, på den tiden när kvinnorna hade korsetter och lustiga hattar. Alla var oskulder tills dom gifte sig. Utom dom prostituerade som hängde utanför saloonen och visade tuttarna för cowboys. När Förklädet berättar det skrattar vi så vi får ont i magen. Som om vi skulle behöva vaktas! Det är killarna som behöver förkläden.

Fast lite behöver de kanske vaktas? Tjejerna testar gränser och fantiserar. De är nyfikna på gränsen till besatta av sex. Söta killar med flirtiga, närgångna blickar finns överallt och tjejerna njuter onekligen av uppmärksamheten. Hemma ska huvudpersonens mamma få en ny bäbis med sin nya kille, och de är kanske lika glada att vara av med henne nu?

Jag gillar Eriksson Sandbergs sätt att leka med referenser, som med Linda Palm/Laura Palmer i Den första flickan skogen möter. I Paris, Lola & jag är det knappast en slump att en av flickornas namn är så likt Lolita, det underåriga sexobjektet i Vladimir Nabokovs roman med samma namn.

Nog skulle man kunna säga att de båda bästisarna i Paris, Lola & jag provocerar. Men att börja upptäcka sin sexualitet är inte detsamma som att verkligen vilja att någon ska tafsa på den, och när mannen som iakttar dem från balkongen mittemot börjar söka kontakt faller en obehaglig skugga över tjejernas spirande, spralliga exhibitionism.

Vi har läst om och sett på film pojkars sexuella nyfikenhet i evigheters evighet, men så fort flickors sexualitet är ämnet tenderar det att handla om tvåsamhet. Flickors sexualitet tycks aldrig vakna på egen hand (bokstavligt och bildligt), den väcks av någon annan. Här får den just vakna, ta plats i egen rätt, och det känns viktigt.

Jag känner förväntan i magen, hungriga kryp som rusar omkring och bits. Dom gör mig yr. Jag måste ut, annars kommer krypen att fortsätta jaga och gnaga, och jag kommer att bli tokig på allvar.

Tidigare idag såg vi en söt hund som vi inte fick klappa. Rabies, sa Förklädet. Hon skulle bara veta vilka farliga djur som bor inom mig.

Paris, Lola & jag är berättad i korta, nästan prosalyriska (vilket på inget sätt ska läsas som ”svårbegripliga”) stycken. De ger ögonblicksbilder med intensitet, som en förtätad roman. Det borde kunna fungera fint – lika mycket berättelse, men relativt lite text – för den mer läsovana, men formen är förstås lite ovanlig för målgruppen. Kanske är det ett problem, kanske en möjlighet? Jag vet faktiskt inte.

Ella Andrén

Publicerad: 2015-08-11 00:00 / Uppdaterad: 2015-08-10 22:42

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6217

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?